Roma-Inter 3-3
Fjärde oavgjorda matchen på fem försök för Mancinis ihåliga Inter denna ligasäsong, denna gång kändes det som en förlust i sanningens namn. Adriano mållös för andra ligamatchen i rad, och Martins ut innan pausvilan med vad som först befarades vara en fraktur i benet efter en vårdslös tackling.
Förväntningarna var uppskruvade på Oleary's i stan, ingen seger på Olimpico sedan 99 i en som sig bör målglad tillställning. Chansen att ta tre poäng var större än på länge med tanke på Romas situation hittills under säsongen. Om Inter brukar kantas av turbulens var det nog det minsta man kunde benämna Romklubbens förehavanden hittills.
Återigen ny tränare i form av Luigi Delneri sedan Völler lämnat in sin avskedsansökan efter förlusten mot Bologna. Divafasoner från spelare som Montella och Cassano i vanlig ordning samt mycket rabbalder i pressen efter myntet i Anders Frisks pannben veckorna innan. Pazza Inter mot Pazza Roma, i staden som inte byggdes på en dag, det var upplagt för dramatik.
Canal+ tv-sände matchen och hade mikrofonerna på rätt ställen. Till att börja med fick man sig ett gott skratt innan matchstart då en skral röst försökte(?) sjunga på Romas klubbhymn. Hela Oleary's vred sig i plågor på golvet och kved av skrattattackerna. En del av den lilla gnutta humor matchen skulle komma att innehålla.
Roma tog kommandot i matchen från start och Inter verkade ängsliga i sitt agerande. Med såpass många rutinerade själar på planen kändes det ologiskt att man inte spelade mer med huvudet än vad man gjorde i inledningen, och senare i matchen också för den delen.
Roma spelade runt bollen och en av dagens mest avskydda spelare i form av Totti tilläts briljera med sina läskigt avvägda djupledsbollar på snabbe Mancini till höger och yrvädret Montella på topp. Inga heta möjligheter dock, men ledningsmålet för de roströda kom som ett brev på posten.
Om Mancini diskuterat försvarstaktik med sina spelare lär hann inte ha förespråkat något skärpt zonförsvar iallafall. Om så varit fallet var agerandet från Zè Maria vid målet rent utsagt rätt åt fan. När Anfallet kommer på högerkanten och mittbackarna flyttar över dröjer sig brassen kvar och lämnar Montella åt sitt öde. Det lilla flygplanet kan i lugn och ro både ta emot och sedan på volley avsluta med ett skott rätt upp i nättaket från nära håll.
Inte för att detta gjorde mig orolig, men man blev knappast munter över att se Inter släppa in sitt åttonde ligamål för säsongen på fyra matcher och nio minuter.
Tyvärr kom inte den reaktion från Inter som man önskat och kunde begära med tanke på starten. Det var pinsamt at se Inter stå och slå ifrån sig bollarna med Roma som motståndare. Det är inget man smyger under bordet med, varje Romasupporter får gärna påpeka huruvida Inter inte vunnit något sedan 1989 och hela karusellen. Jag ger blanka fan i det, Inters klubbmärke döljer så mycket större och ädlare saker än den gulröda skölden. Inter skall inte slå ifrån sig mot Roma vid ställningen 0-1, oavsett hur katastrofala vi varit den eller den säsongen.
Adriano och Martins samarbete klickade inte riktigt. Ett par fina kombinationer i anfallsspelet överskuggades av ständiga missförstånd, rena idiotförsök och andra allmänt klantiga felpass från samtliga spelare. Den enda som stod upp och satte till ordentligt var Cambiasso, som faktiskt överaskade väldigt positivt på mig i den här matchen. Om han har mera sådant inom sig kan jag acceptera att han hämtades på fri transfer från Madrid, dock har jag svårt att dra slutsatser utifrån ett enskilt framträdande.
Ett bakslag för Inter kom då De Rossi på ett elakt sätt, om ändock på bollen, rammade Martins bryskt bakifrån. Italienska domare är inte alls duktiga på att ta tag i dessa situationer, vilket gör att kapningarna fortgår. Martins ser nu ut att kunna bli borta en tid även om det ej rör sig om fraktur.
Davids ersatte nigerianen och Recoba tog plats bredvid kejsaren Adriano strax före halvtidsvilan.
Just Recoba låg bakom förarbetet till Inters ack så viktiga kvitteringsmål i den 46:e matchminuten. Uruguayanen drog sig utåt till vänster och skapade en gata i mitten. Där dök Cambiasso påpassligt upp i djupled och knoppade in Chinos väl avvägda inlägg snyggt med studs under Pelizzoli.
Med jämna nummer på resultattavlan drog Inter igång den andra halvleken, och siktet var nu inställt på tre poäng. Inget annat kunde man vara nöjd med denna kväll. Och när dagens Inter sätter fart så har man onekligen kvalitét i anfallsriktningen.
Ledningsmålet redan efter sex minuter var givetvis mycket flyt. Men Veron gör rätt som satsar på kraft efter Recobas hörna igenom Romas ängsliga 10 man i boxen försvar, och ibland ger det utdelning. Vi lyfter på hatten och tackar Mexes denna gång, även Adriano som pressade på fransmannen.
Det dröjde inte lång stund innan nämnde Recoba medverkade även i det tredje Intermålet för kvällen. En fin djupledspassning från Stankovic till Recoba inne på Romas planhalva. Alvaro tar bollen med sig i steget, först åt ena hållet, Mexes hänger på. Sedan ändrar han snabbt riktning åt det andra och Mexes ligger kvar när den våldsamma vänstern dunkar upp bollen i det första krysset från vänster. Även nu var mikrofonerna lägligt placerade och man fick på nära håll lyssna till spelernas firande framför de tusentals tillresta Intersupportrarna.
Någonstans i samband med detta 3-1 mål var det Inter snabbt som attan glömde bort allt vad taktiskt kunnande betyder. Nog för att man inte skall slå vakt om en ledning med ett såpass nytt och dåligt samspelt försvar som Inters. Inte heller bör man satsa allt framåt och blotta sig därbak, men kämpa är nog A och O iallfall. Utan grinta känns det rätt lönlöst att möta Roma på Olimpico, oavsett om man bär blåsvart tröja eller ej.
Nu ordnade hur som helst lamadjuret med nummer 10 reduceringen med en dödlig frispark i Toldos högre kryss. Och helt plötsligt var det match igen.
Reaktionen blev än mer bitter och rent utsagt fjolliga insatser på planen fick mig att drömma mig bort till en annan plats än den jag befann mig på.
Roma tilläts styra med boll ganska så fritt, även om de inte gick hela vägen och skapade målchanser värda namnet fanns osäkerheten där i bakhuvudet. Morfeos skamliga agerande på San Siro virvlade förbi för näthinnan och jag tog en klunk till av halvljummet mineralvatten för att stilla mina sinnen.
Det stod skrivet i stjärnorna att en kvittering för Roma skulle komma, de var mer hungriga än Inter på alla punkter kändes det som. Och nog fasen kom det, med god marginal för att det även skulle hinnas med ytterligare ett mål som kunnat mörka ned denna kväll än mer.
Mido i misstänkt offsideposition nickar vid bortre stolpen snett bakåt till Dellas som försöker avsluta med huvudet. Nicken misslyckas dock och blir en turlig skarv vidare till en fristående De Rossi som omarkerad från nära håll trycker in 3-3, precis utom räckhåll för Toldo.
Inter har tappat en "säker" ledning och står nu med byxorna nere då matchen ännu har 15 minuter kvar på sitt samvete. Mancini slänger in Zanetti den yngra samt Julio Cruz för att med kraft etablera tryck framåt. Man verkar dock paralyserade och inget av intresse sker. C. Zanetti får ett läge från nära håll i slutminuten, i dålig balans får han inte till något avslut och Roma kan rensa.
3-3 står sig, känslan av en förlust är dock närvarande.
