L'aeroplanino flyger igen
Den tionde Mars 2002 är ett datum som får många romanisti att sväva på moln. Men den dagen var det en man som flög högre än någon annan, "Det Lilla Flygplanet" sköt sig rätt in i Den Eviga Stadens historia. Fyra gånger om.
Pomigliano D'Arco är en ort nordöst om Neapel som inte är känd för något särskilt, förutom att vara startbanan för världens målfarligaste flygplan. Vincenzo Montella föddes här den 18 juni 1974, för övrigt samma dag som hans älskade (?) tränare Fabio Capello fyller. Vincenzos fotbollskarriär tog dock fart längs Fiume Arnos stränder i Toscanas lågland, då han debuterade som sextonåring för Empoli CF. Säsongen var 1990/1991 och klubben låg och harvade i serie C, vilket den skulle göra under ytterligare fyra säsonger.
Under Montellas första år i klubben blev det endast ett framträdande, och under de närmaste två säsongerna blev det totalt tjugo matcher och nio gjorda mål för den lille spjutspetsen. Han lyckades inte riktigt lägga beslag på en plats i startelvan, och under fjärde året i Empoli blev det inte ett enda framträdande, mycket tack vare skador som så många gånger tagit alltför stor plats i Vincenzos karriär.
Dock skulle förändringens vindar börja blåsa även i Empoli. Samma år som VM spelades och Italien förlorade en final som för övrigt klassats som historiens tråkigaste, så tog Vincenzo Montellas karriär äntligen rejäl fart. En trend som skulle hålla under åtta säsonger tog sin början; Vincenzo Montella fick nämligen nätmaskorna att rassla vid sjutton tillfällen, och under nästan ett decennium skulle han lyckas med att göra tvåsiffrigt med mål varje säsong. De sjutton målen i Serie C gjorde att flera lag i serien ovan fick upp ögonen för honom, och Genua blev hans nästa destination.
Här skulle han dock endast stanna under en säsong. Detta berodde dock varken på problem med form, skador eller sociala bekymmer, utan Montella hade börjat flyga. Och som han flög. Tjugoen mål första året visade på en enorm kapacitet, och föga förvånande var det nu inte bara försvarare som ryckte i hans tröja, utan även Serie A-klubbarna började dra i honom. Till slut lyckades ännu ett blåvitt lag knyta honom till sig, nämligen Sampdoria som då liksom nu huserade i Serie A.
Sampdoria, som förstås även de kommer ifrån Genua, var under denna tid ännu ett storlag med ett på pappret långt starkare lag än vad det är idag. Tidigt 90-tal var Sampdorias storhetstid, bland annat bärgade man lo scudetto 1990/1991 och flera italienska cuptitlar under och runt 1990-talets början. L'Aeroplanino flög in när Genua-klubbens epok närmade sig sitt slut. Som 22-åring bytte han alltså planhalva på Luigi Ferraris och fick redan under sin första säsong bilda anfallspar med legenden Roberto Mancini. Under debutsäsongen blev det smått otroliga 22 mål på 28 matcher, och de två bildade ett ökänt anfallspar. Totalt mäktade de med hela 37 mål, mer än nästan två tredjedelar av lagets totala målskörd. Bakom de två återfanns spelare som de framtida derbyrivalerna Juan Sebastian Veron och Sinisa Mihajlovic, samt målvakten Ferron och mittfältsspelaren Christian Karembeu, för att nämna några.
De närmaste två säsongerna fick han klara sig utan Mancini, men det verkade inte påverka det lilla flygplanet som fick målvakterna att sucka uppgivet ytterligare trettiotvå gånger. För att förstå hans prestation kan vi jämföra hans målfacit under den andra säsongen med två andra anfallare i klubben under samma säsong, Jürgen Klinsmann samt Giuseppe Signori som tillsammans satte sju pytsar. Montella gjorde alltså under samma säsong tjugo.
Men Sampdorias epok närmade sig sitt slut, och trots att Montella fortsatte att leverera (12 mål), så åkte Sampdoria ur högsta divisionen 1998/1999. En tragedi för lagets supportrar, och Montella som samma år debuterade i landslaget mot Wales hade inga planer på att följa med laget ned i andradivisionen. Montella flyttade söderut, till huvudstaden och Olimpico, ett inte alltför förvånande val. För vilken anfallare skulle inte vilja spela under Zdenek Zeman?
Men som vi alla vet fick inte Montella spela alltför länge under den anfallsglade tjecken. Istället blev det Fabio Capello, inte lika välkänd för sitt offensiva sinnelag, som tog över rodret i klubben. Mister Capello, lika älskad som hatad, förde klubben till seriesegern 2000/2001, men det var inte Montella som räknades som spjutspets nummer ett. Lejonkungen var ju i stan, och honom rubbade man inte på. Capello föredrog att spela Totti - Delvecchio - Batistuta, vilket gjorde att Montella under scudettosäsongen främst fick agera inhoppare. Så har det ofta sett ut för den blott hundrasjuttiotvå centimeter långe Montella i Roma, han har nästan lika ofta agerat inhoppare som han spelat från start. Trots detta är han nu inne på sin sjätte säsong i klubben, och han har vunnit en plats i alla romanistis hjärtan.
Läs fortsättningen i del två.
