Akta sei

I Juventus har Djävulen gått från tre sexor till bara en.

De flesta som kommer till Juventus kan bli riktigt stora. Har man rätt mentalitet kan man gå långt. Juve värvar (oftast) inte dussinlirare som nöjer sig med att räkna pengar på en fin stol på Delle Alpi. De som inte är redo för uppgiften sållas bort långt innan kontraktskrivning blir aktuellt. När man väl presenterats för pressen bredvid en nöjd Moggi ligger framtiden öppen. Såvida man inte står där och ler med tröja nummer 6 framför sig.

Detta nummer är synonymt med fiasko. Den som får nummer sex är för evigt dömd till ett svartvitt fotbollsliv i misär. Ingen har under de snart tio år som fasta tröjnummer använts lyckats bryta sexans förbannelse.

Den första som blev tilldelad sexan permanent var Paulo Sousa, 1995. Efter att ha varit tongivande på ett vägvinnande mittfält såldes han till Borussia Dortmund. Ideliga skadebekymmer ska ha varit orsaken till försäljningen, ändå spelade han totalt 54 matcher under sina två sista säsonger i Turin. Det förekom rykten om en affär med en av Lippis döttrar vilket inte är att rekommendera om man vill ha harmoni i sitt Juveliv.

Det var under den här tiden jakten på en offensivare vänsterback inleddes. Pessotto var det absolut inget fel på men han saknade gnista framåt. Paulo Sousas landsman Dimas anlände i november -96 för att fylla hålet. Trots totalt femtiosju matcher för portugisen förblev Pessotto truppens bästa vänsterback och Dimas såldes av till Fenerbahce nästan två år senare.

Knappast medvetet hölls sexan vakant fram till i januari -99 då Thierry Henry chockvärvades för att tillsammans med Esnaider fylla det Grand Canyonlika hålet Del Pieros skada skapat. Henry gjorde inte bort sig men att påstå att han gjorde någon större succé vore att ljuga. Ancelotti såg honom som en kantspelare och Moggi såg honom som lätta pengar när Wenger ville se honom i sitt röda lag. Henry fick ett halvår i djävulens tröja och Juve kunde fortsätta att förstöra nyförvärv.

Nästa offer för sexans förbannelse blev Fabian O´Neill. Inte nog med att han fick världens mest otacksamma jobb i att vara understudy till Zidane, när han tilldelades nummer sex var hans öde bestämt. Kroniska skadeproblem gjorde hans tid i Juve miserabel. De få gånger han verkligen kunde spela såg han ut som en överviktig fiskhandlare från Montevideos hamn. O´Neills gräddfil till läkarrummet har nu tagits över av Igor Tudor.

Uruguayanens tröja och plats på läktaren överläts till Bosmanfallet Salvatore Fresi. Exakt varför Juve skrev kontrakt med honom får vi aldrig veta, det mesta tyder på att det var diverse agenter och annat periferifolk som ville tjäna en hacka. Fresis matcher från start i Juventus skulle kunna räknas på en hand. Att han blev kvar så länge som han blev är ett nästan lika stort mysterium som varför han kom överhuvudtaget.

Nummer sex blev återigen ledig och Nicola Legrottaglie bytte 23 och startelva mot 6 och läktare. Hos Capello står han inte högt i kurs, frågan är om han ens är näst sist i Capellos mittbackshierarki. Hade fotboll varit en individuell sport hade Duca klarat sig fint, men som lagspelare har han många år kvar i skolbänken. Inte på grund av ett uppblåst ego utan för att han vill spela på alla positioner själv, samtidigt.

När Legrottaglie gått borde Juve göra som Milan och pensionera nummer sex. "I diavoli" representerat av Franco Baresi har uppenbarligen sugit ur all lycka och framgång ur de två största italienska klubbarnas nummer sex för evigt.

I annat fall får man väl lägga av med all form av vidskepelse och skrock själv...

Jonas Söderström [jonas.soderstrom2@comhem.se]2004-10-25 19:57:00

Fler artiklar om Juventus