Derby d´Italia stundar
Jag delar i denna text med mig av några minnen från förra säsongens möte då undertecknad fanns på plats och så ger jag några korta reflektioner kring morgondagens batalj.
Förra säsongen befann jag mig på San Siro för att bevittna det möte som imorgon går av stapeln. Det som utspelade sig på planen har jag strukit ett streck över. Dels eftersom Juventus så klart förlorade men också för att det inte var någon särskilt bra match (vilket det i och för sig sällan är då Juventus förlorar). Men själva inramningen på stadion är något jag tar med mig. Det var roligt att tillhöra den minoritet av åskådarna som stödde den gamla damen. Hatstämningen var så där härligt påtaglig runtomkring som den nästan bara kan vara i Italien - nåväl, det finns säkert ett antal fler platser där stämningen piskas upp rätt bra - och varje gång domsluten gick emot Inter levererades de slentrianmässiga svordomarna som på beställningen av den övertaliga delen av publiken. (Fast om Juventusfavoriten (ironi) Collina dömde åt något håll i matchen var det i alla fall inte till de svartvitas fördel) Att få skrika ut sin glädje vid självmålet som ledde fram till kvitteringen i första halvlek är något som också fått en särskild plats i minnesbanken. Något mer målfirande blev det inte för min del den aftonen, matchen dödförklarades av mig och min kompis någon minut innan de nittio så vi fick aldrig se då Di Vaio stänkte in reduceringen och tillika tröstmålet på stopptid. Båda var nämligen helt säkra på att det inte skulle ske några mirakel den kvällen, vi fick rätt, och att stanna kvar för att höra och framförallt se segerrusiga nerazzurrianhängare kändes inte alls särskilt lockande som ni säkert förstår. Det vilade ett mörkt moln över matchen (liksom över hela säsongen för den delen), något som symboliserades allra bäst då Montero med sänkt huvud och tom blick lunkade in i spelargången efter att ha mottagit sitt andra gula.
För att förflytta oss några timmar innan matchstart så kommer jag också mycket väl ihåg de goda grillade mackorna med skinka och ost som förtärdes på en kvarterskrog, alternativt "hang-out" för enarmad bandit-spelande slackers, ett antal stenkast från Milanos fotbollstempel. Och hur den sympatiska mannen som serverade oss var mycket förvånad över att vi åkt ända från norra jordklotet för att se en italiensk fotbollsmatch. "Är ni här bara för matchen?" "Nej, inte bara men främst. Vi vill naturligtvis se hur våra fiender lever i den här staden också! ;-)". (Han skulle bara känna till alla sunda dårar här på Svenskafans som åker ner titt som tätt för att följa sitt hjärtelag!) Normalt brukar det kanske bli någon öl innan match som uppvärmning. Den här gången valde jag att helt skippa den alkoholhaltiga drycken och nöjde mig istället med svart sockerblask från staterna till den enkla anrättningen. När jag för första gången skulle inta Italiens mest klassiska stadion skulle alla sinnen vara lika skärpta som när novemberkylan slår till som en sinkadus rakt upp i ansiktet varje gång man slår upp ytterdörren i detta minusgradiga land. Belöningen i form av nyktra och klara minnesbilder skulle inte vänta på sig. Redan på långt håll kunde vi höra hur kurvorna duellerade i decibelstarka ramsor så att gåshuden spred sig som en löpeld över kroppen. Nog för att jag varit på ett antal matcher i Italien innan, men det poetiska mullret som då hördes från stadion ska jag sent glömma. Det var som att befinna på avstånd till ett slagfält där just helvetet brutit lös (jodå, jag var med på den tiden också!). Sedan när man väl kom in på den klassiska arenan och kunde urskilja vad som sjöngs kanske man inte direkt kan likna sången vid poesi, särskilt inte den från Interklackens håll :-).
Om vi övergår till söndagens drabbning. Inter tog samtliga poäng i förra säsongens Serie A möten. Ett sådant debacle får inte upprepas. Bortaplan är alltid mer vanskligt och jag sätter givetvis större hopp till en positiv utgång i mötet efter nyår på hemmaplan. Men jäklars vad trevligt det skulle vara om Juventus i och med en seger imorgon, helt och hållet, kunde säga bye-bye till alla naiva Interistas hopp om Scudetton. Förutsättningarna finns. Juventus må utan egen vilja ha tagit ett tillfälligt break förra säsongen, men omedelbart kom hon på bättre tankar och är nu tillbaka starkare och visare än någonsin tidigare känns det som. Inter och sin sida har befunnit sig i någon form av permanent dvalatillstånd de senaste 14 åren, trots ofta en helt sanslöst bra trupp, och det får dem gärna fortsatt göra. Sedan kan jag ta att en viss brasse då och då ger laget konstgjort andningen mellan dödsryckningarna. Adriano är en "force of nature" på fotbollshimlen som även jag som Juventussupporter något motvilligt har lärt mig att uppskatta. Dock inte imorgon. På förhand utgör han det största hotet mot Juventus. En av huvudrollsinnehavarna vars uppgift det blir att stoppa denna nittiokilospjäs är naturligtvis Cannavaro. Gissa om han vill visa ett och annat. Bara han inte är så övertänd att han går samma öde tillmötes som Montero gjorde den där aprildagen då jag var på plats. Efter Davids utlåning i Barca, där han gjorde succé, talades det om att hans kontrakt kanske skulle komma att förlängas. Moggi skakade på huvudet och avfärdade det hela på ungefär samma sätt som när han förklarade att Vieri inte skulle värvas till klubben. Han sa "Juventus tror inte på uppvärmd soppa" (Moggis komiska försök för att beskriva att var sak har sin tid). Vi får se om Moggi får anledningen att äta upp de orden då Pitbull (knappast Vieri väl?) förmodligen är med från start. Det blir den taggtrådstuggande duon Blasi/Emersons uppgift att sätta stopp för den saken. Om våra offensiva krafter kan exponera de brister som finns i Inters försvar finns det goda chanser för att det här slutar lyckligt. Vår tabellposition skulle dock inte ändras vid en eventuell förlust imorgon och därför skulle jag heller inte ta ett nederlag särskilt hårt. Fast på det sättet ska naturligtvis inte spelarna tänka, för dem ska det bara finnas ett mål i sikte när domaren blåser igång matchen och det är seger!
