Krönika: "Bank ser på fotboll som en fjortis från Tensta"

Inte oväntat var rubrikerna grandiosa om Zlatans insats i Derby D'Italia när jag nyss hemkommen från Italien lusläser svenska tidningar. Men inte ett ord om Mihajlovics positiva insats...

Inter-Juventus den 28 november 2004 var match nummer fem på Giuseppe Meazza för mig, samt Derby d'Italia nummer två. För två och ett halvt år sedan bevittnade jag Seedorfs två drömmål som gav 2-2 till Inter och fortsatt tätposition i Scudetto-racet. Inför helgens match handlade det om att inte halka ännu längre bakom I ladri som befann sig på 15 poängs betryggande avstånd.

Atmosfären på Meazza var magisk och den här matchen var extra speciell eftersom två goda vänner, samt en bättre hälft till en av mina vänner, gjorde debut på den magnifika arenan. Tifot på Curva Sud var underbart: en spruta rullades ner mot Juventusfansen på första ring med en text som sa att Juventus enbart vinner på grund av doping. Smutsiga Juventus fick sig en riktig känga.

Inter tar genast över kommandot. Efter att de senaste åren sett mittfält i stil med: Guly - Di Biagio - Almeyda - Conceicao var det underbart att se en mittfältsfyra bestående av Davids - Stankovic - Cambiasso och Van Der Meyde. De sista åren har Inters mittfält pulveriserats av Juventus dito, men nu var det Inters fyra som visade vart skåpet skulle stå. Förutom mittfältet var jag oerhört intresserad av att se bespottade Sinisa Mihajlovics insats.

Den rutinerade serben har fått utstå kritik från alla håll. För mig var det oförklarligt att han skulle starta istället för Materazzi och detta ledde mig till att hålla ett extra öga på gubbens insats. En blandning av förundran och glädje fyller min kropp efter den första halvleken. Mihajlovic är förvånansvärt positionssäker och vinner de flesta duellerna mot Zlatan. Dessutom är han oerhört kylig i försvaret, till skillnad mot för mittbackskollegan Ivan Cordoba som åtskilliga gånger beter sig som en junior som gör sin seniordebut.

I andra halvlek chockar Juventus publiken på Meazza med ett äckligt tur-mål. Visst "mål är mål", men någon måtta på flytet som I ladri har får det ju vara. Zalayeta styr helt omedvetet in bollen i mål. När sedan Cordoba slarvar bort bollen och Ze Maria fullständigt ignorerar sin försvarsuppgift vid andra målet känns det som spiken i kistan. Defaitismen dränkte mitt sinne, samtidigt som en oerhörd ilska slogs om sinnesutrymmet. Juventus hade inte spelat bra, definitivt inte bättre än Inter. Ändå lyckas de få två mål som är så himla onödiga. Tråkiga, turaktiga Juventus. Inter agerar efter 0-2 målet som yra höns och får se sig totalt utspelade av Juventus.

När Vieri dundrar in 1-2 är det inte nog för att tända hoppet för mig och många andra uppgivna omkring mig. Några handklappningar och en titt på klockan för att se hur många minuter det är kvar av eländet. 2-2 målet är fantastisk och obeskrivligt. Två och ett halvt år tidigare satt jag lika uppgiven och förbannade mitt kära Inter innan Seedorf frälste Meazza i 93 minuten. Då ställde jag mig bara upp och skrek "JAAA!" till rösten försvann.

När Adriano dunkar in 2-2 från nära håll är det som om jag åkt tillbaka till just den stunden när Seedorf dundrar in 2-2 från drygt 30 meters håll. Jag bara ställer mig upp och skriker tills jag får en röst som Tom Waits. När jag och forumsignaturen "Lothar" vandrar från matchen konstaterar vi att Mihajlovic var en fantastisk överraskning, ja kanske till och med matchens lirare. Samt att Zlatan var grym.

Simon Bank sågar Mihajlovic i söndagens version av Aftonbladet och Gazzettan ger honom ett förvånansvärt lågt betyg. Fokus ligger på Zlatan som utnämns som matchens lirare samt att det i Aftonbladet är ett helt uppslag om Adriano. Detta är föga förvånansvärt och för en gångs skull inte oförtjänt. Zlatan gör en mycket, mycket bra match mot Inter.

Adriano är en gudabenådad spelare, på de flesta punkter överlägsen Zlatan: brassen kan skjuta som en häst, göra nickmål, slå fantastiska frisparkar och göra mål på helt egen hand. En sak är dock Zlatan oerhört mycket bättre på. Och när jag är på väg att skriva orden slår det mig hur ironiskt ordens innebörd är. Ty Zlatan är en bättre lagspelare än Adriano. Zlatan skapar chanser åt sina medspelare, medan Adriano kör sitt eget race. Zlatan håller i bollen på ett genialiskt sätt så att Juventus kan flytta upp hela laget, medan firma Martins-Adriano rusar besinningslöst mot mål direkt de får bollen. Och detta är samma Zlatan som oräkneliga gånger beskyllts för att vara ett stort ego.

Adrianos självförtroende har blivit ett dilemma för Inter. Han kan göra mål av nästan vad som helst. Mot Juventus lyckades han flertalet gånger dribbla av tre-fyra spelare på raken. Problemet är att han då vill dribbla en fjärde eller femte, istället för att spela bollen till en öppen medspelare.

När Adriano lär sig av den mogenhet som Zlatan uppvisar. Då. Först då kan Inter växa till ett vinnande lag. För som det ser ut just nu tappar vi oerhört många anfall på grund av felbeslut av vår brasse. Detta leder ofta till kontringar och ibland till målchanser för våra motståndare.

* * * *

Förbluffad över Banks kritik kontaktar jag en gammal Inter-räv som följt laget, vida längre än Bank jobbat som fotbollsreporter. "Bank ser på fotboll som en fjortis från Tensta. I hans värld är det sydländsk glamour och klacksparkar som gäller", konstaterar han när jag delger honom mina tankar om Mihajlovics insats i Derby D'Italia. Mihajlovic tog bort Zlatan väldigt många gånger. Mihajlovic visade upp ett lugn som Inters försvar behöver.

Kalla honom "Brunråttan" och en felsatsning av Mancini. Spelar Mihajlovic som han gjorde i söndags får han gärna starta varje match.

0 kommentarer