Reflektion över en orättvis seger
Orättvist, turligt och inget att glädjas över? Nej, precis vad vi behövde.
Undertecknad bör börja med att poängtera att han inte hade möjlighet att följa eftermiddagsmatchen på Mario Rigamonti på tv. Istället fick man spendera eftermiddagen framför en liverapportering från gazzettan och italiensk radio som man har vissa problem att följa med i. Minuterna gick och inget hände. Vi verkade inte prestera något vidare, och Brescia verkade åtminstone ha övertaget. Brescia såg för en gångs skull ut att spela stabilt och släppte inte till särskilt mycket.
Inte förrän i den 93:e minuten, vill säga. Mareco stoppar en passning på väg till inhopparen Mido. Kruxet var att det var med handen han stoppade bollens framfart. Solklar straff, och Mareco lämnar planen i tårar. Mancini stegar upp och slår in bollen med matchens bokstavligt talat sista spark.
Vi segrar, på övertid, genom en straff. Tack vare (utan att ha sett situationen i fråga) en av motståndarnas tillfälliga hjärnsläpp. Vi vinner á la Juventus. Turligt, kanske orättvist, och utan något vidare spel från våran sida.
Jaha, är det nu man ska jubla över en orättvis seger?
Ja, det ska man. Vi vinner förvisso turligt med matchens sista spark, men det var en seger som är precis vad ett lag i motgång behöver. Helt plötsligt ligger vi nia med blotta två poäng upp till CL-platsen. Vad ska vi deppa för? För att vi vann som Juventus? För att vi segrade orättvist?
I helvete heller. Vi behövde tre poäng, och vi fick dem. Sättet vi vann på gör dem bara desto skönare, att vi för en gångs skull har turen på våran sida. Vissa suckar säkerligen över vårat dåliga spel, men de är fel ute. Man kan enkelt föreställa sig spelarnas lättade miner i omklädningsrummet, se hur skön hemresan för en gångs skull blir, hur mycket lättare det blir att ta sig till träningen dagen efter. Det är sådana här vinster som vi inte fick med oss föregående säsong, och därför inte tog hem scudetton. Vi hade behövt vinna borta mot bottengängen, men istället fick vi återvända mållösa alltför ofta.
För mig är detta ett tecken. Vi spelar dåligt, och vi vinner. Vi har flera spelare borta, och vi vinner. Inget talar egentligen för att vi ska segra med tanke på hur den här säsongen sätt ut, men vi vinner ändå. Man har sagt det förut, men det är bara att hoppas att det är tvåhundrasjuttioelfte gången gillt:
Kanske har vindarna äntligen vänt nu...?
