Till minne av Vincenzo Paparelli
Derbyupptakten inleds med en tillbakablick, en tragedi som bör få oss att agera; att tillsammans ta avstånd från läktarvåldet.
Mitt namn är Vincenzo Paparelli och jag dog den 28 oktober 1979. Kanske kommer någon ihåg mig. Jag var en 33-årig man som dog på Olympiastadion efter att en fyrverkeripjäs hade avfyrats av en rödgul ultrasupporter. Jag höll på att äta en smörgås när den träffade mig. Min fru Wanda försökte dra ut de kvarstående delarna av pjäsen från mitt vänstra öga, men pjäsen brann alltjämt. Det slutade bara med att hon brände sig själv. Den läkare som först gav mig behandling sade att han aldrig förr har bevittnat ett sådant allvarligt sår, inte ens i krig.
Den nästkommande dagen publicerade alla tidningar en bild som togs en månad tidigare. Det var på min fru och mig själv i en restaurang. Bara tidningen Il Tempo publicerade en bild på mig när jag låg på marken, mitt ansikte täckt av blod och mitt vänstra öga ihåligt tomt. Jag var det andra offret för fotbollsvåld i Italien. Innan mig hade en Salernitanasupporter dött som ett resultat av sammandrabbningar på läktaren mot Potenza 1963. Av alla sportpersonligheter var CONI's president, Franco Carraro, den förste att ta sig till Santo Spiritosjukhuset där jag hade blivit förd, död vid nu.
När min svåger hörde mitt namn på radion trodde han först att de talade om någon som hade ett likadant namn som jag. Min bror började lida av stora skuldkänslor efter att ha hört om min tragiska olycka. Han hade nämligen lånat ut sitt säsongskort till mig, det var han som egentligen skulle ha besökt stadion. Min fru, som var bredvid mig i ambulansen, höll min hand och bad hela tiden böner för att jag inte skulle dö.
Efter att alla formaliteter hade avklarats på polisstationen och att ha samlat in mina persondokument samt tillhörigheter, fick hon ett utbrott och började skrika. På fotografierna som publicerades i tidningarna dagarna därefter, är hon bredvid sin moder som försöker trösta henne med omfamnande armar. Hon hade ett trött och ihåligt ansikte, och en fruktansvärd blick i sina ögon.
Till följd av mitt dödsfall fanns mitt och mina släktingars namn i dagstidningarna kontinuerligt under den följande veckan och den därefter, med en avtagande framträdande plats. Jag var samstämmigt beskriven som en normal och lugn man med en enda passion, den för Lazio. Några tidningar försökte visa empati och skrev att jag ägde en mekanisk verkstad tillsammans med min bror och att jag levde i en modern romersk stadsdel, Mazzalupo. Någon skrev att jag hade köpt en färgteve på kredit, och att min enda luxuösa ägodel var en secondhand-BMW som jag hade i garaget och omsorgsfullt polerade.
Efter min död ringde Lazios kapten, Pino Wilson, min fru för att överräcka lagets kondoleanser. Roms borgmästare Petroselli ringde så även han och erbjöd sig att betala mina begravningskostnader och ge min familj tillgång till en social hjälp. Spelaren Lionello Manfredonia betalade mina släktingar ett besök och gav min yngsta son sin tröja med nummer fem. Hela Laziotruppen var närvarande på min begravning tillsammans med tränaren Bob Lovati och presidenten Lenzini. Romaspelarna kunde inte deltaga då de var iväg på en bortmatch i Coppa Italia mot Potenza. Så i deras ställe skickade klubben iväg pojkarna från primaveran. Tusen personer deltog i begravningsceremonin och dagen förklarades som en dag av sorg för hela staden.
Luciano Re Cecconi-fonden donerade en miljon lire till min familj. Lazios regionala styrelse allokerade fem miljoner som ett tecken på solidaritet. Società Sportiva Roma lät uppföra en minnestavla i Curva Nord till minne av mig. Min bror Angelo föreslog att de två romerska klubbarna skulle spela en match med Lazio- och Romaspelare i två blandade laguppställningar, men inget hände. För några dagar var jag ämnet av en hektisk debatt rörande våld i fotbollsarenor. Roms borgmästare uppmanade alla att reflektera över tragedin och att det behövde diskuteras inom alla sporter så väl som i skolorna. Någon föreslog att man borde installera ett övervakningssystem i arenorna för att kunna identifiera våldsamma supportrar. Huvuddomaren, Giulio Campanati, ville ha ett slut på slow-motion bilderna från fotbollsmatcherna på teve. Under de följande månaderna vidtog man drastiska åtgärder: flaggstänger, trummor och till och med banderoller med aggressivt eller stötande innehåll förbjöds på arenorna. Även pinnar och emblem kunde uppfattas som otillåtet. Supporterskarorna var tvungna att heja fram sina lag med endast röster och händer.
Under de senaste åren nämner bara tidningarna mitt namn efter att en ny incident har inträffat på stadion. På femårsdagen av min bortgång hedrade supportrarna mig innan en match mot Cremonese. På den ena långsidan, längs med hela Tribuna Tevere, hade man satt upp en banderoll med orden "Vincenzo lever" medan kurvan ropade "den 28 oktober, en dag av sorg för hela nationen". På tioårsdagen invigdes "Lazio Club Nouvo Monte Spaccato, Vincenzo Paparelli". Supportrarna i Curva Nord uppvaktade årsdagen av min bortgång i ungefär femton år, men de sista åren har det fallit i tystnad. Vincenzo Paparellis fotbollsturnering spelades bara i tre upplagor, sedan lades den ned på grund av för lite kapital.
Renoveringen av Olympiastadion inför VM-90 i Italien suddade ut de föregående kurvorna för alltid, och med dem tavlan som hedrade mitt minne. När man söker efter mitt för- och efternamn på Yahoo är resultatet alltid noll sökträffar. När man söker i arkiven hos dagstidningen Il Messagero, kommer det fram att senast mitt namn nämndes var den 5 januari 1995, en kort artikel om min mördare.
Min mördares namn var Giovanni Fiorillo; han var arton år gammal och en arbetslös målare. Omedelbart efter dråpet försvann han och levde ett liv på rymmen. Någon påstod sig ha sett honom i Pescara, en annan i Brescia, och ännu en i Frosinone där han hade frågat efter var man kunde köpa cigaretter. Efter fjorton månader på flykt lämnade han in sig själv. 1987 dömdes han till dråp av en domstol: sex år och tio månader för att ha avfyrat en raket och fyra år och sex månader för de två medbrottslingarna som hade hjälp honom att smuggla in fyrverkeripjäsen i stadion och att använda den. Under hans tid på fri fot i Italien och Schweiz hade han ringt min bror Angelo nästan dagligen för att be om förlåtelse och svära att det inte fanns någon intention att döda någon den dagen på stadion.
Han var en pojke som många andra; han bodde vid Piazza Vittorio och var galen i Roma. Hans moder jobbade på marknaden och fadern var mekaniker. De var normala människor, precis som jag. Artikeln i tidningen nämnde att Giovanni Fiorillo dog den 24 mars 1993, kanske av en överdos, kanske av en allvarlig sjukdom. Min bror Angelo har förlåtit honom, så som min fru och mina söner. En saker är i alla fall säker, den pojken var otursförföljd, precis som jag.
Mitt namn är Vincenzo Paparelli och jag dog den 28 oktober 1979. Kanske kommer någon fortfarande ihåg mig.
- En artikel skriven av Massimiliano Governi för Gazzetta dello Sport i oktober 1999. Ett stort tack till Laziofever som uppmärksammade och översatte artikeln på 25-årsdagen av händelsen. -
