Derby della Capitale
Årets första derby är lite speciellt, både med tanke på världsläget och med tanke på läget i de båda Rom-lagen. 72 timmar kvar...
Den katastrof som följt efter tsunamin i Indiska Oceanen svävar som ett svart moln över den match som kretsat i huvudet på mig - och många andra - de senaste veckorna. På grund av detta har Lazio-redaktionen valt att inte publicera några ytterligare artiklar inför derbyt, vilket är tråkigt men samtidigt förståeligt.
Även jag - sedan länge en patetisk romanista med allt vad det innebär - tappade en hel del av derbysuget när bilder och ögonvittnesskildringar från katastrofen började strömma in i min jämförelsevis kassaskåpsäkra verklighet från olika medier. Tankarna riktades åt det hållet, och derbyt kändes inte längre särskilt viktigt. Ändå undrade jag, utan att förringa det som hade hänt de drabbade, varför reaktionerna var så kraftiga just nu, när många knappt höjt på ögonbrynen inför annat som tidigare hänt eller håller på att hända runtomkring oss, exempelvis i Sudan.
Men utan att göra den här artikeln, som ska beröra derbyt, till något helt annat går jag vidare.
I dessa dagar, då man sannerligen har fått perspektiv på livet och när många av oss sörjer, fyller ändå fotbollen fortfarande sin funktion som glädjekälla, i alla fall för mig.
Kärleken till Roma, som om några dagar ska spela matchen som kan rädda en hel säsong, gör att man kan tänka på annat. Matchen som jag väntat på ända sedan det smärtsamt gick upp för mig (någon gång i september) att vi sög jämfört med övriga toppkonkurrenter och således inte hade någon scudetto att hoppas på. Derbyt kunde därför inte ha kunnat komma mer lägligt.
Och när matchen blåser igång kommer jag att slitas mellan hopp och förtvivlan under 90 minuter precis som under andra derbyn, och jag kommer att älska (och hata) lika mycket som annars. Skulle jag inte erkänna det vore jag en hycklare.
Hur många av oss romanisti har inte haft en sunkig vecka bakom sig, som helt plötsligt ändrar karaktär när Roma tar hem tre pinnar på söndagen? Eller som blir ännu värre om Roma torskar? För en Roma-skadad människa som jag kan en lyckad söndag för laget i mitt hjärta förändra väldigt mycket, hur nattsvart livet än är i övrigt.
Men visst, inte fan går det att göra jämförelser med vad som har hänt, och jag hoppas att ingen tror något annat. För det som har hänt finns inga ord.
Men om jag lämnar katastrofen för en stund, och koncentrerar mig på derbyt så är det, som jag nämnde i början, ett aningen speciellt derby i år.
Båda lagen har börjat säsongen katastrofalt, även om förväntningarna inte var lika höga på Lazio som de var på Roma innan säsongen. Inget av lagen har någon som helst kontakt med toppen, och därför är derbyt viktigare än någonsin. Här gäller det att kröna kejsarna av Rom, det är romanità mot lazialità. På riktigt, precis som förr.
Den lazialità som alla laziali talat om sedan Lotito räddade klubben, och som blev fulländad (?) när "ikonen" Di Canio återvände för att varva ner i moderklubben efter att ha tagit ett tillfälligt avsked på 14 år. Att Juventus, Napoli och Milan är några av klubbarna han representerat genom åren säger väl i princip allt. Vilken lazialità!
Och när samme man försöker framställa sig själv som någon form av professor då han förolämpar Totti och dennes intelligens är bara skrattretande. Det faktum att han har tatuerat in Mussolini på sin kropp tycker jag talar sitt tydliga språk.
Nej, Lazio får nog jobba på ett bra tag innan de kan jämföra sin lazialità med vår romanità. Som vanligt, precis som förr.
TE LAZIALE BURINO, IO ROMANO CAPITOLINO
