Gästkrönika: Hjärta.
Forumskribenten "Il bimbo de oro" funderar över derbyförlusten. Att den inte publiceras förrän nu är redaktionens fel. Men, som man säger, det är bättre sent än aldrig.
Matchen mot Lazio är en av säsongens viktigaste matcher vilken säsong det än är. En säsong som denna då laget är allmänt på dekis, Champions League ett minne blott, ligan bara att glömma är matchen ännu viktigare. Jag undrar om våra elva gladiatorer på planen hade förstått att detta var deras chans att visa något, visa att de kan, visa oss fans som lever med i varje närkamp, passning, skott, målchans etc.
Lazio visade direkt vart skåpet skulle stå, tända med hjälp av sina "fans" (några som jag väljer att inte kommentera här, man ska väl inte kasta sten i glashus som det heter). Bröderna Fillipini satte standarden genom att bryskt tackla och vara allmänt irriterande, Dabo var som ett plåster på våran kapten, något som uppenbarligen störde honom så till den grad att han inte kunde prestera något överhuvudtaget. Di Canio visade mer hjärta ensam än vad alla Romas spelare gjorde tillsammans. Det är sånt som behövs i match som denna. Det är sällan man vinner matcher som derby genom finlir. Nu är jag absolut ingen förespråkare av den fotboll som Lazio vann genom idag men det var onekligen vägvinnande. I första halvlek försökte vi och försökte, vi kom ingenstans, Lazios spelare var som vargar, de hungriga vargar vi skulle ha varit. De gick också till paus med en 1 - 0 ledning. Hoppet tändes emellertid när Cassano kvitterade, då trodde jag något var på gång. Allt som krävdes var bara en nedsparkning på mittplan (Av Cassano, vet inte vem som gjorde det men jag tippar på någon av Fillipini-bröderna) så hade Lazio vänt på steken igen och tagit hand om taktpinnen. De efterföljande tio minuterna så dödade Lazio matchen genom att trycka dit 2 - 1 och 3 - 1 på ett försvar som verkade ha tappat allt självförtroende och såg ut ungefär som i säsongsinledningen igen. Resterande del av matchen var bara än enda lång plåga som gjorde ont att se på.
Jag har aldrig saknat Tommasi så mycket som jag gjorde under matchen idag, satt hela tiden och tänkte på hans outtröttliga löpningar och uppoffrande spel.
Laget i mitt hjärta har slitit ut detsamma, hur kunde det gå såhär?
