Gästkrönika: Revolution
Allas vår ärkepessimist Marcus Widgren funderar över framtiden.
Roma-anhängare har den här säsongen mött den ena besvikelsen efter den andra. Laget tycks sakna all form av karaktär, vinnarinstinkt och vilja. Det smärtar att säga att detta debacle till säsongsinledning inte på något sätt beror på otur.
Vad har gått snett?
Som jag ser det beror det på en tendens i spelet som har pågått i flera år. Roma har under flera år i början av 2000-talet spelat en attraktiv och beundransvärd anfallsfotboll. Trots det har det hela tiden gnagt i mitt huvud att detta inte håller hur länge som helst.
Det jag har tyckt mig se är framförallt en offensiv som i allt för hög grad har berott på spelarnas dagsform, passion och självförtroende. Detta är givetvis bra jag säger inget annat. Men enligt mig har det saknats någonting genomtänkt bakom den förföriska och passionerade spelstilen, ett eget grundspel. Det är lätt att glömma att planera in ett sådant när Totti är magisk, Cafu tuffar i gång på kanten och Batistuta öser in mål. Men enligt mig hade det varit behövligt. Man såg redan på den tiden att de dagar stjärnorna inte var i storform tappade Roma (som tur var fanns Nakata). Problemet var att Roma vid den här tiden grundlade att anfallsspel som i slutändan bara skulle bero på ett fåtal spelare. I dag ser vi ett lag där man litar på att två eller tre spelare skall göra det framåt. Roma har blivit ett lag där man litar på att andra skall göra saker snarare än att man kliver fram och gör det själv. Det är smärtsamt att se när talanger som: De Rossi, D`Agostinio, Corvia med flera inte våga ta för sig. Romas brist på fungerande spel och offensiv spelidé gör det svårt att utveckla ungdomar i klubben.
Vad det gäller det defensiva spelet så vill jag verkligen ge Capello en eloge för vad han gjorde med Roma. Det var i stort sett det inövade och väl fungerande försvarsspelet över hela planen som var grunden till Romas framgångar. Detta är föresten något som jag tycker utmärker alla stora klubbar. Därför så låg mycket av mitt framtidshopp för Roma i det väl fungerande grundspelet i defensiven det var försvaret som jag hoppades skulle ge Roma framtida titlar. Jag trodde i min enfald att det bra försvarsspelet inte berodde på stjärnorna Samuel och Emerson, utan att hemligheten låg i samspelet och kollektivet. Därför hoppades jag att Mexes och Ferrari var fullt tillräckliga för att kunna fylla luckorna efter de båda förgrundsfigurerna. Det smärtar att säga att jag har haft fel, i dag saknar Roma mer än någonsin Emersons slit på mittfältet och Samuels ledaregenskaper i försvaret. Över en sommar verkar allt det som Capello har byggt upp ha försvunnit.
Utan ett fungerande kollektivt försvarsspel får man inget bra grundspel och ingen trygghet. Utan en idé i anfallsspelet kan man inte bryta mönster och vända matcher. Det Roma saknar idag är idéer hur man skall spela fotboll. För mig är det allt för tydligt. Det kan varken Tottis eller Cassanos skicklighet råda bot på. Det är dags att byta inriktning från det individuella sättet att spela fotboll till det kollektiva. Det krävs en revolution!
Det jag efterfrågar är en tränare som bryter totalt med det gamla, och långskiktigt bygger ett nytt spel. Jag är inte främmande för att den nystarten skall vara utan Totti och Cassano. Att sälja dem vore ett tecken för de andra spelarna att nu är det ni som kliver fram och tar ansvaret. Denna revolution skall förhoppningsvis innebära att Roma börjar bygga en fotbollskultur; ett eget sätt att spela fotboll. Ett inövat spel som gör att nya talanger och förmågor snabbt smälter in i modellen. Ett spel som främjar talangutveckling och inte motverkar den. Tränaren skall vara en blandning av försvarsbyggaren Cuper och anfallsbyggaren Zeman. Finns han?
