Krönika: Tutti allo stadio!
"Nagelbitande, likgiltigt, förskräckligt, distanserat, surrealistiskt, otursamt, ohälsosamt, ovisst, dunkelt, förödmjukande. Och befintligt."
Förlust, förlust, förlust, oavgjort och förlust.
En poäng på fem matcher innebar att Lazio var inne i bottenträsket och nosade. Spelarna var nervösa, självförtroendet vek ned sig och hoppet var infångat i en sfär av missöde.
Sanningens stund. Lördag kväll klockan 18.00. Mångt och mycket skulle avgöras. Det var på riktigt. Lazio var ruskigt nära att bli offer för nedflyttningsstreckets fasor. Atalanta, jumbon, stod för motståndet; det sista laget man får förlora mot.
Förlust betyder adjö.
Kryss betyder adjö.
Vinst är det samma som hoppfullhet.
Tutti allo stadio: ge laget support, kom till matchen och skrik för fulla halsar. Paolo Di Canio vädjade till alla stadens laziali att visa rätta takter.
Prezzi speciali per donne e Under 16: 5,5 euro la Curva; 11,00 euro la Tribuna Tevere; 22,00 euro la Tribuna Monte Mario.
Klubben vädjade till laziali, genom sänkta biljettpriser, att bege sig till Olimpico för att låta den tolfte spelaren beträda planen.
Lazialità in TV, med Guido De Angelis i spetsen, vädjade till alla laziali, främst de utanför Italien, att skicka mejl med ett par väl valda och stöttande ord till laget, genom showen, för att visa sin support. E-posten regnade in vilket fick klubben att uppmärksamma och reagera. Med hjälp av LazioFever skickades även mejlen till klubbens brevlåda. Omvärldens laziali hade gjort sina röster hörda. Hos klubben.
Runt 40 000 supportrar kom till matchen och de resterande höll ställningarna via radio, teve och det spirituella. Därutöver såg Paoletto till att undervisa president Lotito i hur support skall bedrivas. På egen hand fick han, enligt rapporter, nämligen hela hedersläktaren att koka i samklang med kurvan...
Nagelbitande, likgiltigt, förskräckligt, distanserat, surrealistiskt, otursamt, ohälsosamt, ovisst, dunkelt, förödmjukande. Och befintligt.
Alla är de adjektiv som kan återspegla våra känslor och tankar från den senaste tiden.
Att Lazio skulle vara ett decimerat manskap, sett till kvaliteten, den här säsongen?
Ja.
Men att Lazio skulle vara utanför nedflyttningsstriden med stor marginal?
Ja, säger några.
Nja, säger andra.
Nej, säger den tredje skaran.
Det känns konstigt. På bara några år har acceptansnivån sänkts remarkabelt. Inte trodde man för ett antal år sedan att man skulle vara överexalterad av att säkra ett Serie A-kontrakt. Jag känner mig i stunden hoppfull. Om det sedan i maj går att konstatera att Lazio spelar fotboll på högsta nivå i höst kommer jag att le på utsidan och bubbla av glädje på insidan.
Dekadensen har givit en ett större perspektiv på saker och ting. Titelframgång är inte längre en nödvändighet för att överväldigande emotioner av upprymdhet skall omsluta kroppen. Nu går det att njuta av en match och inte minst något så grundläggande som en existens. Det triviala blomstrar som aldrig förr.
Bara vi har fotbollen.
Att den finns där.
Att vi får uppleva den.
Det räcker gott och väl.
Tillbaka till gårdagens drabbning.
Oj, vilken viktig vinst! Den psykologiska spärren hade knäppt till många psyken. Efter att matchen hade blåsts av släppte hämningarna. Oturen hade vänt. Nu var det Lazio som avgjorde i matchens slutskede. Men framför allt: man tappade inte poäng mot jumbon. Vid en förlust tvekar jag inte på att säsongen kunde ha varit förlorad. På allvar.
Dock blev det vinst. Spänningarna har släppt, Formello kan andas stillhet. Fokus kan förflyttas till det väsentliga.
27 poäng och kontakten med mittenlagen är inte bruten. Tyvärr är inte nedflyttningshotet heller en avlägsen historia. Det gäller att fortsätta kämpa, att hålla nerverna i styr och att be fru Fortuna om en hjälpande hand - eller åtminstone om att inte hjälpa motståndarna.
Kvarstår gör emellertid gårdagens vinst. En ytterst välbehövlig sådan. En seger på alla plan, för envar som går under benämningen laziale.
Han avgjorde i slutminuterna. Svallvågor av lättnad blandat med en adrenalinstinn eufori rann genom ådrorna. Som en ursinnig flod av smältvatten. Med bestämdhet satte han av. Ut på löparbanan med spralliga ben. Han öppnade sin famn och mottog folkhavets jubel. Han hade bärgat tre poäng när den kaotiska hetsen var som mest påtaglig. Fabio Liverani må vara en romanista men jag vetifan om han ändå inte har blivit assimilerad av det ljusblåa himmelriket.
Det har varit kalla vindar och tungsinta moln i vår omgivelse. Till sist vågade ändå solen titta fram.
