10 år med Moratti
18 februari 1995 tog Massimo Moratti över presidentskapet i Nerazzurri. 10 år med massor av spenderande och transfers så känns Moratti stabilare än någonsin. Numera "endast" majoritetsägare, men alla vet att det är Massimo som fortfarande styr i Inter.
Många fotbollspatroner har kommit och gått under tv-kapitalismen som drabbade Serie A på mitten av 90-talet och framåt till igentligen förra året. Några av dem lämnade ett ruinerat och skadeskjutet lag efter sig, men några få som har varit med ett tag finns kvar och kanske den allra största gentlemannen av dem alla Massimo Moratti.
I tron att kunna bygga upp liksom sin fader Angelo ett nytt "la grande Inter" så gick en del av familjeförmögenheten till att köpa in stjärnor i alla dess slag. Mest satsades på anfallare där namn som Vieri, Ronaldo, Keane, Baggio, Zamorano och numer Adriano antingen köptes eller lockades för stora pengar att komma till Morattis lagbygge. Eftersom Inter inte hade vunnit på några år så var dragkraften förutom klubbens rykte framförallt Morattis plånbok. Inter låg många år i topp när det gäller lönerna och då inte bara i Italien (för där betalar man fortfarande bäst) utan i världen. För att coacha laget har han försökt med allt, hela 11 coacher har kommit och gått utan att kunna tillfredställa oljemagnaten. Nummer 12 - Roberto Mancini handplockades av Moratti själv bakom ryggen på den nuvarande presidenten Facchetti. Spelarna som har köpts orkar jag inte ens räkna ihop, för det är en alltför stor siffra.
En enda titel har det blivit och den kom med tränare Simoni som bekant 1998 med Ronaldo, Zamorano och Djorkaeff som offensiva ankare. Året efter fick Moratti fnatt och avskedade Simoni, och när säsongen var slut hade Moratti använt hela 4 tränare. Just otåligheten har varit det som karakteriserat hans presidentskap, alldeles för många revolutioner som han brukar säga själv har inträffat, kanske, men bara kanske hör det samman med att han handlar som en riktig supporter, att känslorna tar överhanden över förnuftet. Supportrarna älskar hans engagemang och vilja att satsa i klubben, men de hatar också hans kortsiktighet och hans brist på kontinuitet.
Men kanske har rutinen och kunskapen infunnit sig, kanske låter han Mancini bygga på ett lag som får mer än två säsonger på sig, tecknen finns där och de kanske mest lysande exemplen har varit de två senaste transferfönstren, dels i somras då man inte köpte på sig för många spelare utan gick och fiskade upp freetransfers och lån (förutom Burdisso som förvisso kostade en slant men småpengar om man ser till föregående år) och nu senast i januari fönstret då man höll truppen intakt.
10 år har gått och vi får hoppas att han kan skörda det han sått. Hittills har avkastningen på investerat kapital både ekonomisk och känslomässigt varit låg.
Kanske därför, uttalar sig Moratti idag att det är ingenting att fira. Men den dagen vi vinner då tycker jag att Inters supporter nummer ett ska få stå högst på pallen.
Fotnot: Förövrig fyller jag själv år på samma dag. Vinst på lördag vore en fin födelsedagspresent en dag i efterskott.
