Sviten är bruten
Och det krävdes en missriktad felträff från Milans Kakà, som ställde Toldo, för att vi skulle gå på vår första mina för den här säsongen. Ett surt scenario i säsongens andra Milanoderby.
Förväntningarna var i vanlig ordning högt uppskruvade inför vårens derby med lokalkonkurenten Milan. Med de senaste årens bittra resultat i åtanke kanske inte känslan var den grymmaste. Men tron på ett positivt resultat var ändå mer påtaglig än tidigare upplagor. Vårt lagspel framåt är något helt annat än nu än vad det varit förr. Skulle det gå hela vägen eller skulle försvaret stjälpa?
Trist nog lyckades det gå åt fanders även denna gång. Men lagets insats under 90 minuter ikväll kan inte ses som något annat än ett framsteg. Vi förde spelet större delen av matchen. Vi skapade en klar majoritet av de ordentliga målchanserna. Milans enda ordentliga gjorde de dessutom inte mål på, utan Toldo kunde avvärja Rui Costas försök i början av den första halvleken.
Istället kom det att krävas en välriktad omedveten strumprullare från Kakà som inte ens såg ut att veta var målet var beläget. Surt sa räven.
Inters spel den här kvällen var något positiv, åtminstone i uppbyggnadsfasen och hela vägen fram till de avgörande tillslagen runt straffområdet. Inter har inte under de gångna säsongerna sysslat mycket med att föra spelet och trä in bollar mellan försvararna på korta avstånd, varför det i mina ögon ser ut att vara något av en ovan situation för flera spelare.
I det defensiva spelet var det mittbackarna framför allt som utmärkte sig i positiva ordalag. Javier Zanetti tar man sedan länge för givet och han ingår så att säga inte i den allmäna betygsskalan, han är mvg oavsett. Titta på hans bollbehandling i alla lägen och man kan inte klaga. Inte överspelad eller utslagen man-man vid ett enskilt tillfälle som jag såg.
Mittbackarna då, Cordoba och Mihajlovic skötte sig så gott som exemplariskt matchen igenom. Det är Emre och Cristiano Zanetti som står för den långsamma offsidefällan på målet efter Cordobas rensning och således går ingen av dem att beskyllas för den episoden, flera avgörande brytningar från bägge borgar dessutom för goda omdömmen.
Inters bästa chans till mål kom i slutet av den första halvleken då Veron fick på ett stenhårt skott på halvvolley, men Dida i Milans mål lyckades parera med en spektakulär räddning. Flera goda möjligheter genom Vieri, Emre och Mihajlovic vars frispark vid första stolpen lästes av Dida.
Vieri stod annars för en redig insats kämpamässigt, de tär mäktigt att se honom stångas högst upp i varrenda nickduell, löpa ikapp Nesta på distans och tvinga honom att ge Inter en hörna. Möta de långa uppspelen med bröstet och fördela bollen till rättvända mittfältare. Här ges alltså en mängd förslag på vad en viss brasiliansk herre kunde satsa på att utveckla för att nå upp i Vieris kunnande. Bobo är inte längre i de glansdagar som såg honom som Världens förmodligen bäste spjutspets och centertank. Men Adriano visar ej heller upp något som kan känneteckna en "komplett" anfallare.
Även Oba Martins förtjänar beröm för sitt eviga löpande i bolldueller matchen ut. Tyvärr får han inte ut vad man kunde önska, och med ett par-tre mer välavvägda djupledsspassningar kunde han fått till några heta avslutsmöjligheter denna match.
Inters möjligheter i ligan är med detta resultat nu borta och hela fjorton poäng skiljer dem från ligatoppen. Ett bittert resultat i dubbla ordalag med andra ord. Att "glädja" sig åt detta och säga att vi nu kan satsa på CL är inget som värmer en kväll som denna. Champions League är inte mycket värt i mina ögon om man inte kan titulera sig "bäst i Italien". Men visst, det vore väl ett ljus i mörkret i övrigt.
Detta är, bara så att alla är medvetna, Mancinis debutsäsong i Inter. Folk som redan tappar tålamodet och menar att han skall sparkas är varken inbitna Intersupportrar, eller fotbollskunniga personer över huvudtaget. Kontinuitet är vad vi måste bygga en vinnande enhet på, och inte ett enda jävla tränarbyte i världen kan ge oss den biten gratis.
(Cristiano Zanetti visade ikväll att finess, lek och hårdhet visst kan höra ihop. Tunneln på mittplan, samt suldragningarna på densamma lyfte ordnetliga jubel på sportpuben i stan...)
Derbyförlust eller ej, vi är vackrast och störst i Milano. Som vanligt kan man slå sig för bröstet och vara medveten om att vi är det stoltaste man kan vara. Inter.
