Gästkrönika: "Det var droppen", rannsakan och oro
Sällan eller aldrig har väl en förlust känts så tung. Så fasansfullt irriterande och tung.
Lördagkvällens på förhand så till den milda grad uppiskade match blev ännu en i raden av dessa aldrig sinande missräkningar under säsongen 2004/2005. Och den kom mot Juventus. På Olimpico.
Den kom på vår hemmaplan, mot vår värsta fiende och just den kväll då Rom höll på att koka över "nu skall svikarna få-begär". Carlo Zampas presentation av Juventus just innan match sade väl egentligen allt, då han inte ens bemödade sig att nämna de aktuella spelarna vid namn, utan nöjde sig med ett "numero otto" när det till exempel var, ja den där åttans tur, att blänka upp på ljustavlan. Detta följdes av en lååång paus, och så fick publiken sköta resten...
Om man inte "får" förlora en match mot Juventus normalt sett, speciellt inte i Rom, så förstår alla hur läget var den här aftonen. Och så blev vi bestulna. Så fullständigt blåsta. Första sidan på "Il Romanista" sammanfattade det alla kände: "Det var ett rån".
Säsongen har visat på gott om brister i denna upplaga av AS Roma, som jag återkommer till, men just denna gång lägger jag faktiskt - i sann Romaanda lär väl de flesta ickeromanisti nu skrocka - i stort sett helt och hållet skulden på en viss Salvatore Racalbuto. Resten av den får hans assisterande kolleger på sidlinjerna ta på sig...
Jag behöver inte älta om detaljer vad gäller domsluten - alla vet ju, och de finns ju också minst sagt väl dokumenterade. Med tanke på tidigare händelser var det nästan förvånande att det inte gick överstyr på Olimpicos läktare.
Vad jag känslomässigt vill komma till är att det för mig var droppen när det gäller laget från Turin. Det "perfekta" Juventus, där det alltid är lugn och ro, där organistaionen alltid verkar fungera, där hemmaarenan Delle Alpi alltid gapar tomt.
Att det sedan misstänks dopats och haft sig gör ju inte saken bättre. Inte heller att en viss Moggi skall sno allt som rör sig, och att Zlatan Ibrahimovic gjorde att Canal+ bestämde sig för att det är himla lajbans att infinna sig på just det där spöklika Delle Alpi varenda eviga gång. Jag vet kort och gott inte om jag någonsin tål att se laget igen.
Men vi skall väl rannsaka oss själva oss lite också. Nu när möjligheterna att kvalificera oss till Champions Leauge är borta. För det är väl ingen som VERKLIGEN tror att vi skall lyckas knipa fjärdeplatsen? Jag har i alla fall gett upp, kort och gott beroende på att vi helt enkelt inte är tillräckligt bra. Förutom att det finns för många lag som är framför oss och har ett för stort försprång då...
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som är orsaken. Egentligen är det ju egentligen inte så konstigt att det gått som det gjort heller, att tappa flera världsspelare i kombination med att inom loppet av några månader ha fyra olika tränare är inte direkt något smashläge...
Men förutom det då. Så är avsaknade av Walter Samuel sju resor värre än man befarade, och då var man ändå rätt orolig redan innan. Ingen har kunnat axla hans mantel och egentligen är det väl bara Leonardo Cufré som överraskat positivt i backlinjen under säsongen. Organisationen är ofta under all kritik och ett tydligt exempel på det är Juventus 1-0-mål i lördags (som ju dock inte borde, ja ni vet...) där flera svartvita spelare står fulltständigt rena i vårt straffområde och helt oattackerade får agera fritt.
Vårt mittfält är habilt och har vass grovjobbarpotential, men spelarna är för lika och saknar, skulle jag nästan vilja säga, helt spetskompetens. Olivier Dacourt är en kanonmittfältare när han är på topp, men slå den avgörande passningen eller skjuta vasst på mål gör han inte direkt i första taget. Simone Perotta och Daniele De Rossi har hjärta så det räcker och blir över, men speciellt den unge De Rossi gör i alla fall mig ofta ganska besviken. Oerhört sällan bidrar han i med något särskilt i offensiven och jag måste säga att jag hade väntat mig mera av honom i år.
Tridenten kan väl knappast någon klaga på, förutom Cassanos utbrott (=frånvaro) i början av säsongen, men i det långa loppet kan de inte ensamma bära upp laget så att det räcker till Champions Leauge-spel. Jag hoppas innerligen att jag har fel, men dessvärre tror jag inte det.
Det värsta med missad CL-plats är inte att man går miste om Roma-matcher i turneringen nästa år, de kan jag lätt klara mig utan. Jobbigast är den gnagande oro, som förvisso ständigt förföljer oss romanisti, men som tilltagit för varje omgång som gått under säsongen. Oro för de uteblivna och ack så viktiga pengar klubben behöver. Oro för vad dessa uteblivna pengar och sportsliga utmaningar innebär för vilka ytterligare spelare som önskar eller av ekonomiska skäl för klubben måste lämna Giallorosso. Oro och magknip för vart och ett av alla dessa eviga rykten som ständigt dyker
upp.
Men det är bara fortsätta intala sig att det med i princip all säkerhet aldrig komma att bli annorlunda att vara Romasupporter. Detta unika magiska, gulröda lag som man bara inte kan sluta älska kommer alltid att innebära oändlig oro och frustration, men också fortsatt gränslös hängivenhet.
Det bara är så.
