Vi är i kvartsfinal!
Vi är vidare efter en komfortabel seger mot Porto med 3-1, men trots det befann sig nerverna utanpå kroppen. Vem är tillbaka? Jo, Adriano!
Jag kände stor nervositet inför denna match med tanke på omständigheterna i mittförsvaret. Denna nervositet övergick till hopplöshet då jag såg vilka två det skulle bli som skulle spela med varandra. Det blev som väntat Materazzi och Mihajlovic, och Gamarra befann sig på bänken. Katastrof sade jag innan matchen, men det är sådana här dagar som jag gärna äter upp mina ord.
Mittförsvaret i Inter var i det närmaste laget fläckfritt. Det berodde både på att Materazzi och Mihajlovic spelade ett djupt försvarsspel, och att också Portos anfallare är föga imponerande.
Vi fick en drömstart på matchen, med ett riktigt flytmål. Det var ett sådant mål, vi får mot oss flera gånger i månaden. Är myten att det jämnar ut sig sann trots allt? Nej, så långt tänker jag inte gå, men för en gångs skull fick vi ett billigt mål med hjälp av studsar hit och dit. Adriano drog in i straffområdet, och sköt på en slängandes Jorge Costa som styrde bollen över målvakten Baia. Målet styrs in utav ytterligare en Portospelare vid namn Pedro Manuel som styr upp bollen i nättaket. Hos Inter.it verkar det som att målet lobbas över målvakten, upp i nättaket. Hur det ska vara fysiskt möjligt, vore intressant att veta. Skämt åsido.
Det målet var inte bra för vårat spel för resten av halvleken. Inter gick ner på försvar trots att de visade stor kontroll på matchen mot ett tamt Porto. Detta medförde att Porto fick kontrollera händelserna i den första halvleken och var också överlägsna i bollinnehav. Dessa siffror ljuger dock, då Porto saknade chanser utav klass. Det närmaste de kom var en tam frispark.
Vi kom ut som ett bättre lag i den andra halvleken och såg betydligt bättre taggade ut. Porto bytte in Quaresma som var ett orosmoment.
Vi skulle lyckligtvis göra ett mål till relativt tidigt i den andra halvleken. Julio Cruz lägger en fantastisk djupledspassning till Adriano som bryter in i straffområdet på den högra sidan. Istället för att lägga dit bollen med högerfoten, använder han sig som vanligt med vänsterfoten och yttersidan. Skottet går mot första stolpen och vid krysset och vi hade 2-0!
Bara några minuter efter det målet, skulle skitmål nummer 2 för kvällen komma. Porto får en hörna som går mot Toldo som är släpphänt och släpper en retur som en liggandes Jorge Costa kan stöta in. Toldo får ta på sig ytterligare ett mål i denna omgång.
Märkligt nog, började Porto spela sämre efter det målet. De flyttade upp sitt lag väldigt högt upp i planen, och ställde våra spelare offside vid mittlinjen. De hade däremot inga chanser eller ett spelövertag.
Mancini visar på fingerspetskänsla genom att plocka in Martins, som skulle passa detta spel mycket bra. Tyvärr fick han aldrig någon riktigt chans. Han kunde emellertid ha gjort mål, då Il Capitano dribblade sig fri med Baia. Zanetti väljer att göra en dragning till, och är förbi målvakten, men skottet är för löst och en Portoförsvarade kunde rensa bollen på mållinjen.
En passning till Martins i ett tidigare tillfälle och det hade varit mål, men vem kan klandra Il Capitano då han försöker göra mål?
Vi skulle knyta säcken några minuter före matchen var slut, med ett Adriano hat-trick. Veron lägger en fin passning som Adriano inte riktigt får en bra träff på, men bra nog för att leta sig förbi Baia och nu var det klart. Adriano gör endast ett spektakulärt mål, och nu kanske han inser att han inte behöver göra allt så otroligt snyggt för att göra mål.
Vi vinner, och det är på sätt och vis roligt att se detta Inter som inte imponerar något speciellt, men som ändå visar att när de väl ville, var de det klart bättre laget. Det är klasskillnad mellan dessa två lag, och endast misstag från Toldo har kostat oss mål.
Materazzi och Miha visar att de håller också som mittbackspar. Detta trots att Inter spelade med ett passivt mittfält där Cristiano Zanetti och Cambiasso hade sämre matcher än tidigare.
Nu bär det av till kvartsfinal och jag nöjer mig med alla lag förutom Milan. Inte för att vilja spä på mer arrogans hos deras fans, men det är verkligen det enda laget jag verkligen inte vill möta.
Härligt att Nerazzurri Svedesi fick uppleva detta på plats.
