Bruno Conti - Il Sindaco de Roma
Förra söndagen fyllde Bruno Conti, en levande legend i de gulröda leden, femtio år. Dagen därefter kallades han till Sensi-familjens Villa Pacelli. Men hur många vet egentligen vem denne bandiera är?
Hos dem som själva fått se Bruno Conti i aktion måste ett leende ha spridit sig över deras ansikten i onsdags efter att Giuseppe Scurto slagit in den avgörande straffen mot Fiorentina i kvartsfinalen i Coppa Italia. Men även de som blott hört om Conti ryktesvägen, de som är för unga för att ha upplevt Contis femton säsonger hos i giallorossi, så måste det bland glädjen över segern även letat sig in ett leende över den kärlek som Conti visar.
När den avgörande straffen går in via stolpen lyfter Conti från bänken. Han seglar fram över planen, precis som i forna dagar. Den röda tröjan med nummer sju är utbytt mot en kostym, men emblemet på bröstet är detsamma, hårsvallet är detsamma, kärleken är densamma. En skrattande kronprins lyfter upp Il Sindaco de Roma framför de tillresta Romafansen, och leendet som man ser på Contis läppar liknar ett barns, så fullkomligt fullt av glädje.
Il Sindaco de Roma kallas han, 'Roms borgmästare'. Och i sanning är han på alla sätt och vis en bättre representant för staden än Walter Veltroni. Conti älskar Roma, och Roma älskar Conti. Men som ung var det långtifrån klart att Conti skulle bli en av Italiens främsta yttrar genom tiderna, av vissa sedd som den allra främsta. Bruno var en duktig basebollspelare och en scout från Santa Monica i USA försökte locka honom till de Förenta Staterna, men Contis far blankvägrade. Conti föddes i Nettuno, vid kusten rakt söder om Rom, den 15 Mars 1955. Han representerar stadens lokala fotbollslag, och även grannbyn Anzio, innan Trebiciani hämtar honom till Roma och Primavera. Med denna årgången av Primavera blir han också mästare i Italien.
Året är 1974, och det är den sjuttonde omgången av Serie A. I spelargången i Olimpicos innandömen står en nittonårig Bruno Conti och gör sig redo för sin debut. Så här skriver Conti i sin bok, "Bruno Conti, il calcio, la mia vita" ("Bruno Conti, fotbollen mitt liv"): I tunneln som leder till planen skakade mina ben. Jag attackerades av tusentals tankar. Men Liedholm var exceptionell; han sa till mig: "Var lugn, spela som du kan och vet att om du gör något misstag så kommer ingenting att hända." På Tribuna satt hela Nettuno. Jag tog ett djupt andetag, och sedan ett till. Matchen började, och jag glömde alla mina farhågor.
Han representerar Genoa i Serie B i två säsonger (1975 och 1978), men resten av sin karriär, från början till slut, spenderar han i Roma. Det första målet gör han på självaste Dino Zoff (som han senare skulle dela en av sitt livs två största glädjestunder med) i mötet mellan Roma och Juventus den 30 januari 1977. Tre år senare springer en tjugofemårig Conti för första gången in på en arena iklädd den blåa landslagsskruden. Matchen går borta mot Luxemburg i VM-kvalet inför det mästerskap som skulle gå av stapeln två år senare i Spanien. Conti imponerar under kvalet och etablerar sig snart på allvar i landslaget. I sin tredje landskamp, mot Jugoslavien, gör han sitt första mål även i landslaget.
Men den säsong som de flesta minns Conti ifrån är utan tvekan säsongen 1982/83. Under sommaren som föregick säsongen gick som sagt VM av stapeln i Spanien. Bruno Conti var självklart med i truppen; föregående säsong hade han varit lysande i Serie A och gjort hela åtta mål på tjugosex framträdanden, ett mycket bra facit för en yttermittfältare. Italien var inte något av favoritlagen innan turneringen; och började inte heller mästerskapet på något lysande sätt. I det första gruppspelet spelade man oavgjort i alla de tre matcherna, och lyckades precis knipa en plats till nästa gruppspelsomgång. I den andra matchen i det första gruppspelet, mot Peru, gjorde Conti 1-0 målet; utan denna pyts hade Italien aldrig avancerat vidare. "Ett mål jag aldrig kommer att glömma", har Bruno sagt om målet i sin självbiografi.
I nästa gruppspel väntade betydligt tuffare motstånd, men det var då denna årgång av gli Azzurri visade prov på en enorm moral; och inte minst Conti. Han var utomordentlig i segern mot Argentina, och han var fullkomligt lysande i den sensationella 3-2 segern över Socrates' legendariska årgång av Brasilien (med spelare som Eder, Zico, Falcaõ m.fl.). Efter denna seger, beskrev Conti, så kändes det som att inget kunde stoppa dem. Och mycket riktigt var det just så det skulle bli.
I semifinalen slogs Polen tillbaka med 2-0, och i finalen stod Västtyskland för motståndet, med spelare såsom Littbarski och Rummenigge i laget. Italien segrade med 3-1, Conti ordnade en straff och en assist åt sitt hemland, och Italien var äntligen världsmästare igen, efter fyrtiofyra års väntan. En av de största hjältarna var, självfallet, Bruno Conti. Med sina dribblingar, klacksparkar, långa rusher och precisa inlägg så har han beskrivits som att i VM 1982 ha varit "mer brasiliansk än brasilianarna själva". Den största hyllningen kom också från den störste brasilianske spelaren genom tiderna, Pelé själv, som utnämnde Bruno Conti till turneringens främste spelare. En oerhörd ära, men mycket välförtjänt, då Conti turneringen igenom var lysande.
För de flesta fotbollsälskare är detta vad Conti är mest känd för, VM-guldet på Bernabeu i Madrid. Men för oss romanisti så är han säkerligen minst lika känd för vad som uträttades under säsongen som följde den magiska sommaren. Lazio befann sig i Serie B när Roma, ledda utav tränare Liedholm, kapten Di Bartolomei, Falcaõ, Pruzzo och inte minst Conti själv, tog hem Romas första scudetto på över femtio år. Mycket passande så gjordes det sista målet, hemma mot Torino i 3-1 segern, av just Bruno Conti, den störste symbolen för denna årgången tillsammans med den avlidne Di Bartolomei.
Det blev totalt 403 framträdanden och 47 mål för Bruno Conti i "la maglia giallorossa". Förutom scudetton 1983 och VM-guldet året innan vann han även fyra Coppa Italia med laget. Ytterspringaren "Brunetto" blev en symbol för Roma, och älskas fortfarande enormt av klubbens tifosi. Men säg den historia som inte tar slut. När Conti 1990 gjorde mål på Olimpico, då han hunnit bli 35 år gammal och endast spelade sporadiskt, visste publiken att detta var sista gången Bruno skulle göra mål i den gulröda tröjan. Unisont stod man upp och applåderade Conti. Även om Conti skulle vara laget troget i ytterligare en säsong blev detta hans sista mål för laget.
Som sig bör när en bandiera slutar sin långa karriär i klubben får han också en speciell avtackningsdag. 1991 var det dags för "l'addio di Bruno Conti". Mäktiga scener som bara kan upplevas på Olimpico under sådana förhållanden finns fortfarande inetsade i minnet hos de tifosi som fanns där, och det måste ha känts som ett definitivt och passande slut på Contis framgångssaga i Roma. Men som redan konstaterats: Roma älskar Conti, och Conti älskar Roma. Han fortsatte efter sin spelarkarriär som ungdomstränare i klubben, och som alla vet tog han i veckan över rodret från Delneri som tränare över A-truppen. Imorgon så får Conti äntligen beträda Olimpico bärandes de gulröda färgerna igen, och vänta er en hyllning som heter duga. En legend har återvänt till den stora scenen.
