Sektion 237 mot Porto
I samband med medlemsresa nummer tre var jag åter tillbaka i sällskap med Gruppo Brusco på nedre delen av sektion 237 på San Siro, en av arenans aktivaste skulle jag tippa! Varsågod, en ögonvittnesskildring!
Efter att ha låtit den synnerligen svala halvlitern öl glida ned i sångstrupen, på vår gemensamma pub ett par insparkar från San Siro, lämnade undertecknad med kompis byggnaden för att möta upp med herr Chango utanför norra läktaren. Spårvagnen de sista två hållplatserna kändes berättigad efter att ha småjoggat ikapp ett par av de minuter vi var sena. När arenan uppenbarar sig för oss hoppar vi av och tar oss mellan hästlöpningsbanan och arenan till den norra sidan av stadion.
Stadio Meazza, dags att kliva av!
Väl framme vid baren utanför kurvan visade det sig att det inte var någon fara på taket. Herr Chango var lite sen även han efter att ha parkerat sin bil på avstånd, och efter ett par minuter dök han upp med ett underfundigt leende. "Dove sono Bande Basel?" frågade jag skämtsamt med tydlig vink åt den sammanstöt utförd av Baselhuliganer vid baren i samband med kvalmatchen tidigt i höstas.
"Hehe, a casa per dormire... they're home sleeping, I don't know".
Fler medlemmar i Gruppo Brusco samlades utanför baren allt eftersom, och efter ett tag hakade jag och Viktor på Max till biljettinsläppet. Att knalla in på kortisdan med biljetter till långsidan medförde inga som helst problem, mannen tittade knappt när han rev biljetterna och snabbt föste oss förbi visiteringen. Så kan det vara när biljettansvariga vid grindarna har mindre makt än supportrarna vid en viss läktare...
Vår utsikt matchen till ära.
Slutligen var jag tillbaka i den finaste kurvan igen efter tre långa månaders tv-tittande och radiolyssnande. Inne på läktaren var aktiviteten precis som vanligt hög ett par timmar innan match. Så gott som tomt på folk på Giuseppe Meazzas övriga läktare, men god uppslutning i kurvan redan nu. Arbetet med kvällens koreografi höll på att slutföras och pappersark placerades ut mellan stolsitsarna. Grappa kamouflerad i mineralvattenflaskor i plast, samt diverse typer av cigaretter och joint var hårdvaluta både här och där. Med hjälp av byggtejp markerade Brusco upp sin del av läktaren för att utomstående inte skulle råka ta fel. Vid cupmatcher som dessa sluter flera supportrar upp som normalt sett inte står i klacken. Detta medför att upprörda säsongskortsinnehavare får fösa undan dem när de ställt sig O-strategiskt.
"Dai! per favore ragazzi, questo non è il campionato!"
Med megafonen i högsta hugg gjorde capon tillhörande Bulldogs folk uppmärksamma på att det var läge att ge mer plats för folk som ville in till matchstart. På vår sektion stod vi två och två på varje säte. Om man tänker att den officiella publiksiffran är 65000, begriper man att den egentliga lär vara större. Och det är ingen svår gissning att antalet folk i kurvan är fler än antalet säten.
Allt eftersom minuterna rullade undan började repertoaren av sånger formeras. När Portos ca 1500 tillresta supportrar dök upp nere i hörnet av södra läktaren bemöttes de med en entonig visselorkan, precis som hela Portos spelartrupp när de ögonblicken senare dök upp för att inspektera gräsmattan. Den stunden samt hela matchens vanligaste tillmäle var i vanlig anda "Merde!", varken mer eller mindre. Ingen speciell rivalitet existerar lagen emellan och enligt Chango var risken för "scontri", det vill säga bråk, lika med minimal. Trevligt, detta skulle således bli en kväll i segerns och glädjens tecken.
Spelarna dök upp för uppvärmning med en knapp timme kvar till matchstart. Och hela raddan av spelarramsor avverkades i jämn takt. Först av alla Javier Zanetti, kapten till ära, därefter övriga mer eller mindre populära spelare med Cambiasso som en av de mest hyllade. Och sedan sist av alla, framförda utav hela arenan kom Adrianos verser, vilka mer eller mindre ersatt dem obeskrivliga ljudnivåer som uppnåddes när Bobogol! skanderats under de gångna åren. Vieri såg dock ut att glädjas på sin plats vid sidan denna afton, och nog gick en och annan kall kår vid hans rygg av ljudridån kurvan skapade för hans anfallskollega. För intresserade printar jag ned texten. Den kan vara kul att kunna en vacker dag om ni står där och bara vill sjunga ut er glädje.
"Che confusione, sarà perchè tifiamo
un giocatore, che tira bombe a mano
e tutti in piedi, per questo brasiliano
batti le mani, in campo c'è Adriano!"
När ramsorna var avverkade för att tagga spelarna drog klacken dock ändå för säkerhetsskull ett par rader för de som ännu inte begripit. "Undici, undici, undici leoni. noi vogliamo undici leoni", vilket betyder "Vi vill ha elva lejon" och alltså kan tolkas som att man vill se hungriga spelare iklädda de vackraste färgerna som existerar. Colaflaskan (med vin av märket Lambrusco förstås, Gruppo Bruscos livsvatten.) gick laget runt flera varv tills törsten var släckt och nya tag togs i ramsorna. Den välbekanta melodin i högtalarna förkunnade att matchen gällde Champions league och känslan att avancemanget låg i våra händer steg inombords. Spelarna besteg planen och med gemensamma krafter förbyttes kurvans skrud till den italienska trikoloren, med Milanos stadsemblem ovanpå, samt banderollen med "CURVA NORD" längst fram på läktaren. Något jag bakom mitt gröna pappersark kunde skymta på storbildsskärmen över Secondo Anello Est, samtidigt som det rös i hela kroppen när hela läktaren enigt skanderade den italienska nationalsången.
Bella coreografia!
Läs fortsättningen här!
