För ett år sedan...
Gästskribenten Alexander Löfström skriver om tumultet och kaosen runt Olimpico i samband med det avbrutna derbyt för exakt ett år sedan.
Vi var sex stycken Serie A-fantaster som bestämde oss för att resa till Rom ihop den 17 mars 2004 - en Milan-anhängare, en Parma-supporter, två romanisti och två laziali, vilket i sig kändes som en något jobbig kombination då det vankades Rom-derby den 21 mars. Derbyt var ju huvudsyftet med resan.
Lazio hade efter bokad resa avancerat till final i den italienska cupen mot Juventus och första mötet skulle spelas just den 17 mars, samma kväll som vi landade i Rom. Så efter ankomst till Rom ilade alla, utom då förstås i romanisti, iväg för att fixa biljetter till matchen. Vi hade tur, några bekanta hade lyckats lösa biljetter till oss. Nu var det bara att käka lite för att sedan dra sig ut till Olimpico på kvällen för att njuta av en härlig 2-0-seger mot ett favorittippat Juve. Den kvällen sov jag som en kung!
Veckan gick och man kunde som vanligt känna hur derbystämningen växte fram i Rom. I vanliga fall brukar vi vara tre laziali som går på matcherna ihop, men eftersom vi denna gång var en härlig blandning så blev det ju en hel del "hets" under veckan, något som inte direkt gjorde fjärilarna i magen mindre. Vi hade fått två platser i Curva Nord och fyra platser i Sud, för de med annan lagtillhörighet.
Så när matchdagen kom och det blev dags att bege sig till stadion så önskade vi varandra lycka till, innan vi splittrades upp för att gå på varsin bro över till årets största händelse i fotbollsvärlden. När jag och min vän Henke kom fram till Olimpico såg allting lugnt och fridfullt ut. Vi såg ett litet stånd utanför Tribuna Tevere-ingången där vi planerade att köpa våra traditionella halsdukar och matchprogram. Helt plötsligt, från tomma intet, kom ett 50-tal yngre laziali springande förbi oss, och efter dessa ett 50-tal aggressiva karabinjärer. För den som inte har någon erfarenhet så gäller det att springa när dessa stridslystna poliser kommer, varken man har gjort något eller inte. Problemet vara bara att det den här gången inte fanns någonstans att springa.
Vi hoppade in i ett bås där det stod ett 20-tal romanisti som väntade på att bli insläppta på arenan. När det plötsligt hoppar in två laziali i deras bås reagerar de, naturligtvis, defensivt och puttar ut oss igen. Nu stod vi öga mot öga med karabinjärerna. Jag har ingen aning om vad Henke gjorde men jag trycker mig mot staketet och kan bara känna hur batongslagen viner i nacken.
Efter någon halvminut har de passerat oss och när jag tittar upp ser jag hur de släpar iväg en stackars liten oskyldig pojke på 15-16 år. Själv är jag bara glad att jag lever och att min vän Henke är oskadd. Vi beger oss nu snabbt bort till vår nyöppnade ingång. Vi går in och tar plats i en trappa, den klassiska platsen när man inte har tillräckligt vassa armbågar.
Matchen börjar och stämningen är på topp. Åtminstone fram till andra halvlek. Visst hade man hört smällarna på utsidan och känt tårgasen blåsa förbi då och då men man tänkte aldrig riktigt på vad det var som pågick där ute. Hur detta slutar vet ni förmodligen redan.
I vanliga fall brukar jag ha en italiensktalande vän med mig på matcherna, men inte nu. Jag förstod med andra ord inte ett skit av vad som hände runtomkring. Jag såg hur folk började skruva på sig, jag såg hur folk gjorde upp eldar och jag kände hur tårgasen blev allt tjockare i luften. Vi förstod att matchen var avbruten och vi beslutade oss för att följa efter några italienare och klättra över plexiglaset till Tribuna Tevere. Där blev vi efter ett tag utlotsade ner genom tunnlar, fyllda av tårgas, ut på arenan. Och sjuk som man är så blir man ju glad över att få beträda Stadio Olimpicos vackra matta. Där låg det poliser med brutna armar och stora sår lite var stans, men själv ville jag bara känna på gräset...
Vi blev efterhand lotsade ut via spelarbusstunneln ut på gatan. "Äntligen ute och borta från allt" kunde ju ha varit en tanke, men inte. Nu stod man helt plötsligt i en krigszon utan dess like. Ödelagda polisbilar och ambulanser överallt. Supportrar från både Lazio och Roma krigade sida vid sida mot polisen, och mitt i detta stod jag nu, en 28-årig pappa från lilla Göteborg.
Vi lyckades naturligtvis, efter någon timmes vandrande, ta oss ur detta oskadda och slöt upp med våra vänner på samma plats där vi skiljts åt några timmar tidigare. De hade upplevt samma krigsscener som oss.
Den här natten sov jag inte alls. Vi satt uppe och snackade om våra upplevelser. Och på något sätt kändes det som att det var bra att matchen urartade, annars hade ju garanterat någon av oss suttit och hånat någon annan och någon hade varit fly förbannad över något domslut och liknande. Nu gick allt snack ut på samma upplevelser och alla var glada att vara vid liv, i princip. Även om jag tror att Lazio hade vunnit den matchen om den spelats klart så är detta helt klart något jag aldrig kommer att glömma. Det är ju trots allt inte alla som fått vara med om ett avbrutet Rom-derby...
...och dessutom så fick jag ju med mig en cupseger hem, åtminstone en halv!
