matchrapport Liverpool-Juventus
För tjugo år sedan blev det en vinst som kändes som en gigantisk förlust. I går blev det en förlust som kändes som en liten vinst.
Låt det vara sagt från början - vi kom undan med blotta förskräckelsen. Liverpool var det klart bättre laget och förtjänade segern. Första halvlek var vi överhuvudtaget inte med i matchen.
Visst hade man sina farhågor. En fullständigt matchotränad Nedved kompletterades av tio spelare som inte heller spelat match sen, ja, före påsk eller så. Och ena sidan har förstås speluppehållet gjort spelarna gott för framtiden, men det syntes att man var vilsna, virriga och veka redan ifrån det att den belgiske(!) domaren blåste i pipan första gången. Och efter tio sekunder fick man hjärtat i halsgropen när Emerson såg ut att vara allvarligt skadad. Lyckligtvis kunde vår brasse fullfölja matchen, men det kändes inte som om det var den vanlige Emerson som krigade.
Och krigade var det väl egentligen ingen som gjort i Juventus de inledande 45 minuterna. Liverpool ägde mittfältet, vilket på förhand kändes nästan omöjligt, och Le Tallec och Baros hade lekstuga med vårt försvar, vilket på förhand kändes som en TOTAL OMÖJLIGHET. Engelsmännen (tänk så skönt att det faktiskt finns brittiska lag som har inslag av engelska spelare i första elvan) rev, slet, sprang och eldades på av en härlig hemmapublik. Vi tittade på och fick någon av våra spelare någon gång tag i bollen så praktiserade man genast ett passningsspel som inte ens Appiah skulle kunna åstadkomma om han så hade vaknat på fel sida...
Och efter tio minuter small det. På en elegant hörna som skarvades av utmärkte Garcia kom plötsligt Sami Hyypiä farande, fullständigt omarkerad av Zebina, och pangar in 1-0 till Liverpool. Utan chans för Buffon. Att Hyypiä är vass på huvudet är en sak, men med fötterna ska han bara inte få göra mål på det här viset. Efter målet tog Thuram över bevakningen av finländaren. Tack och lov för det...
Man skulle kunna tänka sig att 1-0 målet blev en väckarklocka för bortalaget, men den eventuella klocka som ringde måste varit inspirerad av skalmans mat-och-sovklocka för våra spelare reagerade inte nämnvärt. Liverpool fortsatte att vaska fram såväl halv- som helchanser. Zebina blev överspelad på sin kant och de få gånger som Zambrotta gav sig ut på offensiva äventyr kom Baros loss ordentligt i den yta som uppstod bakom Zambro.
2-0 kom från ett skott av Garcia. Ett mycket vackert mål där skytten får en träff av typen full. Buffon står något djärvt placerad, dvs lite för långt ut, men inte heller det här målet är någonting som världens bäste målvakt ska lastas för. Däremot uppträder försvaret lite vimsigt när Le Tallec tillåts chippa fram till Garcia. Och ännu vimsigare blev det när man sedan inte kan komma överens om vem som ska bevaka Garcia. Innan man har bestämt sig avlossa spanjoren sin bössa och efter 25 minuter ser det nattsvart ut.
Om 1-0 följdes av vakum så följdes 2-0 målet faktiskt av en målchans för Juventus. Nedved och DelPiero genomför en lyckad passningssekvens där bollen till slut hamnar hos Zlatan som klipper till med ett elegant skott, klockrent i stolpen. Ytterligare en möjlighet lyckas vi vaska fram. Även denna gång är det Nedved och DelPiero som hittar varandra och Del Pieros avslut är bra. Den unge Scott Carson, englands U-21-målvakt, gör dock en ännu bättre enhandsräddning. Snitsigt.
Men i 40:e minuten reducerar vi faktiskt. Efter en hörna, skott av Zambrotta och lite annat som nästan kändes kul, kommer ett inlägg till Del Piero som går upp och nickar in bollen över Liverpool-målvakten. Men linjemannen har flaggan uppe och målet döms, ytterst tveksamt av för offside. Till och med marginalerna var alltså emot oss i första halvlek. Men efter de inledande 45 minuterna var det trots allt närmare 3-0 än 2-1. Betydligt närmare. Den ångest som man kände i pausen var total. Att vända matchen föreföll fullständigt uteslutet.
