Bastardi!
Orden räcker inte till för att förklara besvikelsen över det skamliga intrång ett antal idioter ställde till med på San Siro i tisdagskväll. Tack gode gud för att ingen skadades allvarligt är nog det första man kommer att tänka på vid närmare eftertanke.
På grund av försenat flyg, missat förbindelsetåg från Malpensa till Milano och krånglig resväg till hotellet rann tiden iväg. Jag fick ett samtal av Chango efter femtiden på eftermiddagen. Senast en timma senare var jag tvungen att vara vid arenan om jag skulle få plats med dem på norra läktaren, det var smockfullt utanför berättade han. Jag hann givetvis inte ta mig dit utan fick tacka för hjälpen och önska gott återseende. Istället var vi ett 20-tal svenskar som samlades på secondo anello est, två sektioner från rödsvarta Curva Sud. Där hade man god överblick på spelet åtminstone, även om man inte kunde få utlopp för sångerna inombords på samma sätt.
Ultras har bygt upp sin läktare och kan protestera hur mycket de vill inom den läktaren. Om de med banderoller, sånger och tomma läktare vill visa sitt missnöje mot hur klubben misskötts har jag inget att invända emot, gemene supporter som följt Inter under en längre period och har starka känslomässiga band till dem har förmodligen vid flera tillfällen känt ett agge mot snedstegen och feltrampen. Jag gör min röst hörd när jag är på plats, och det är inget att smyga under stolen med.
Men, när en klick på ett par hundra marodörer ger sig på att inverka på spelet (eller som förra våren på den marginella publiken) med hjälp av imbecilla och IQ-befriade våldsaktioner har det gått så jävla* snett!
Okej, aftonbladet hade sin egen version av det inträffade med 300 inslängda bengaler, sekunder ifrån blodiga uppgörelser utanför kurvan och allt vad det handlade om. Det var inte precis sanningen, från läktarhåll hade man bra överblick över eldprojektilerna som singlade in på planen, kanske 70-80 st innan spelarna tog sig ut, och därefter kanske max upp till ett trettiotal innan arenan tömdes för gott. Men det räckte med att se händelsförloppet på plats för att begripa att det inträffade var allvarligt, jävligt* allvarligt! Inslängda föremål i en omfattning som krävde att matchen avbröts. Dessutom, en fackla decimeter irån att skada Dida mycket allvarligare än den upphettade axel han nu fick känna. Tur i oturen kan man säga, jävligt* tur i oturen. Skönt att matchens bäste spelare kunde kliva av planen för egen maskin, förhoppningsvis är han snarast på benen igen och spelar utan ytterligare problem. Juve får bara inte ta ligatiteln med sitt mygel denna säsong!
Några blodiga uppgörelser efter matchen såg man inte skymten av, det var milansupportrar blandat med Intersupportrar i den regniga aprilnatten utanför arenan. På väg ned från rampen längs långsidan noterades en grupp på 15-talet inavlade tuffingar, med sträckta högerarmar marscherandes ut vid grindarna utanför kurvan, men det kändes inte som att det var mycket mer. Vid San Siro Bar utanför stod supportrar av alla slag och färger och språkade, deppade, skojade och undrade.
Tillstymmelsen till bråk mellan Milans ultras och Inters dito fanns inte på kartan. Utanför baren träffade jag kompisar från Gruppo Brusco och jag stannade för att prata med Chango samt överlämna min present i form av en NS-halsduk. Jag beklagade mig över vårt uttåg ur CL, och sade att det var pinsamt att det slutade som det gjorde.
"Det är synd, mycket synd det som hänt, vilken total besvikelse..."
Chango var tydligt uppgiven men log åt halsduken. Gruppo Brusco är emot våldet och hade inte kastat ett enda föremål förklarade han. De andra gruppmedlemmarna skakade bara uppgivet på huvudet, de såg utsvultna ut. Som om de inte ätit på flera dagar. Man kan förstå dem, de har stöttat Inter hela sina liv, många av dem sedan början av 80-talet. Det var länge sedan de åt, senast 1989 för att vara exakt. Nu hade deras stöd överskuggats av ett antal idioters våldsbenägna agerande. Skamligt ansåg de givetvis.
Promenaden till Lottos tunnelbana genom vattenpölar, lerfläckar och tjoande Milansupportrar kändes symbolisk för denna match och resa.
Hemresan till Sverige blev en seg tur med tankarna på det inträffade och de oerhörda konsekvenserna det kan få för Inter, ekonomiskt och sportsligt såväl som emotionellt.
Efter broöverfarten från Köpenhamn inhandlades svensk kvällspress för att plåga sig med under bilresan till Göteborg. Ett par rubriker gav den utomstående en skev bild av det inträffade, om man inte läste hela artikeln som vanligt.
"Här bombas målvakten" - kommentar överflödig.
"Brandbomb mot målvakten" - En sådan där flaska med bensin då eller, molotov cocktail?
Dida träffades av en bengal, på axeln. Det är en bengal på axeln för mycket. Det är oförsvarbart och det är pinsamt, det är skamligt, det är något att fördöma. Jävla* pack!
Men snälla någon, varför envisas media med att skriva om saker i termer som inte speglar verkligheten? Jag vet, de vill sälja fler upplagor. De vill inte finnas där i någon form av public service, de vill enbart tjäna pengar. På samma sätt som Vieri blivit en diva i Sverige, för att han inte ville prata med media som misshandlade honom längre. På samma sätt fortsätter media att ge landets befolkning en skev bild av verkligheten.
Jag försvarar inte det inträffade, jag försvarar inte de som utförde protesten, det är som sagt oförsvarbart.
Men även om jag går med på att dårarna som utförde handlingen kan kallas för och i dessa fall likställas med terrorister, är jag inte med på att femtio olika artiklar ger femtio olika svar (kraftigt överdrivet för att symbolisera frustrationen över skandalen på San Siro) på vad som kastades på Dida. Det var ingen brandbomb, det var ingen bomb, det var en bengalisk eld. Livsfarlig likväl som föregående alternativ, men det var inte något annat än en bengal. Bara så att det står klart.
Föresten, jag sade väl att det är oförsvarbart, urjävligt*, motbjudande, skamligt, vidrigt, vedervärdigt och IQ-befriat oavsett vad det var som träffade Dida?
Man är ju van att lida så det kanske inte var mer än rättvist med dessa rubriker, jag ligger redan ned. Jag är tacksam att sparka på, men vafan* någon måtta. Det är ju skämmigt att behöva jämnställas med de mentala individerna.
I en svensk sportkrönika utnämndes Inters publik till "sämst". Aldrig i livet, jag var verkligen inte sämst. Babianerna som skämde ut sig var sämst! Bastardi!
* Alla svordomar ursäktas av att det inträffade är allvarligt nog för att svära över.
