En vanlig dag på Trigoria
Måndag innebär att derbyupptakten tar vid. Först ut är en farsartad samtidsnovell i romanistisk miljö.
Klockan närmar sig elva på förmiddagen. Romaspelarna är på väg att vandra ut på gräsmattan för dagens första träningspass. Francesco, däremot, går i rask takt in i huvudbyggnaden från parkeringsplatsen. Han tittar på klockan och ökar därefter tempot. Precis när han skall bege sig mot omklädningsrummet stöter han på Rosella, som uppmärksammar romaspelarens försenade ankomst.
- Har inte träningen börjat, de övriga spelarna är väl redan ute på gräset?
- Jo, men jag kom till sängs lite sent i går kväll.
- Jaha, där ser man. Ett sent restaurangbesök?
- Nej, faktiskt inte.
Francesco börjar med jäktade händer leta i väskan han bär på. Det dröjer inte länge innan han finner det han letar efter.
- Här, kolla!
- Va?
- Ja, jag köpte den där rakprodukten du rekommenderade: veet.
- Jaså! Fungerade den bra?
- Javisst! Det var därför jag kom till sängs så sent i går kväll. Jag var tvungen att pröva.
- Så nu är du alltså silkeslen över hela kroppen? Alltid har du en ursäkt, säger Rosella med ett leende, den här gången en bra en dock.
- Jag skall nog ta och byta om nu, hej!
Francesco snubblar ned för trapporna till omklädningsrummet för att i all hast byta om. Väl inne i omklädningsrummet kastar han av sig kläderna till förmån för shorts och t-shirt. Sedan bär det av mot spegeln för att låta händerna gå genom håret en sista gång.
Ute på fotbollsplanen har uppvärmningen börjat. Spelarna lunkar runt planen samtidigt som Antonio ensam står och tricksar med en boll. Francesco anländer till planen, blickar ut mot sina lagkamrater, och knyter skorna.
- Ser man på, du dök upp till slut!
- Jag stötte på lite problem, får be om ursäkt.
- Vad då för problem?
- Det är en lång historia, Bruno. Den tar vi en annan gång.
- Nåväl, ut på planen med dig!
Francesco lättar på fotsteget för slå sina lagkamrater följe. Med ett par rappa steg är han i kapp den stora klungan av spelare. Även Antonio ansluter sig till klungan.
- Tog du ut sovmorgon i dag?
- Ska du säga!
- Vad då jag säga, vad menar du?!
- Du är inte mycket bättre. Du stod ju för fan och tricksade med bollen fram till tio sekunder sedan.
- Äh, lite avslappnat måste man väl få ha det.
- Precis...
Francesco blinkar med ena ögat medan Antonio börjar att skratta lite smått för sig själv. När det sedan är dags för stretching tar Antonio tag om Francescos axel för att hålla balansen.
- Förresten, jag har tänkt på en sak.
- Det är inte ofta det händer...
- Du är inte heller den störste av tänkare, Francesco, så håll tyst!
- Men vad är det du har tänkt på då?
- Jo, jag tänkte så här: fan vad tråkigt det är på Trigoria nuförtiden.
- Hur då?
- Ja, det finns ju knappt några att snacka skit med längre. Förut var vi ett helt gäng som satt och snackade skit om trafikpoliser och sådant innan och efter träningarna.
- Bara därför att du inte använder hjälm kan inte jag rå för.
- Snack! Och det skall komma från en som har svårt att hålla sig på vägen?!
- Tyst, var bara tyst.
Antonio byter ben medan Francesco förflyttar sig några meter bort, bredvid Traianos. Med en blick fäst på den långhårige försöker Antonio hålla balansen under det att han stretchar det andra lårets framsida.
Efter att ha klarat av lårmusklerna greppar Francesco och Traianos tag om varandras axlar samtidigt som de sträcker ut vaderna.
- Vad har du käkat för något?
- Vad då käkat? Jag har inte ätit något speciellt.
- Du luktar så jävla mycket vitlök.
- Aha, tsatsiki.
- Tsatsiki, vad fan är det för jävla skit, luktar åt helvete!
- Det är grekiskt.
- Kan du inte äta något vettigare nästa gång?
- Bara för att du inte bejakar dina kulturella rötter kan inte jag rå för!
- Bejaka?
- Där ser du! Du klarar ju inte ens av ditt eget språk. Och bortsett från romanescon är det verkligen knapert på din kulturella sida.
- Scusa?!
- Du har absolut ingen aning om vad jag pratar om, har du?
- Scusa?!
Traianos släpper taget om Francescos axlar då Bruno ropar ut spelarna till mittcirkeln på planen. Francesco är sist i den klunga som beger sig mot planens mitt, under tiden som han mumlar lite för sig själv.
-
"Kapitel" två går att läsa här.
