Lazialità vs. Romanità
Andra ronden i boxningsringen.
Med säsongens andra derby närliggande bör tillfället tas i akt och klargöra för vissa fel som uppstod inför det föregående derbyt. Då var nämligen kollegorna från andra sidan Tibern inne på matchen i matchen - lazialità vs. romanità. Föga överraskande var det en felaktig bild som målades upp.
Undertecknad var för ett tag sedan inne och surfade på romasidan och hittade i Encyclopedia följande fotnot till en av ramsorna riktade mot stadens förstalag:
"Anspelar på Di Canios förflutna i Napoli, och syftar på att Di Canio inte är en riktig bandiera (som Lazio-fansen vill få det till) eftersom han varit både här och där under sin karriär. Att bli kallad napolitanare i Italien är också en rejäl förolämpning."
Om man börjar med att behandla den sista raden kan man undra vad som försiggår i skaran i romanistis huvuden. Att när hela Italien vet att Roma är Napolis andralag, göra ansträngningar för att få det att se ut som om ur-romaren Paoletto är den smutsige, ter sig fullständigt desperat och ologiskt. Jisses, man måste verkligen vara medveten om vilken stämpel man har att försöka tvätta bort!
En rad upp är begreppet bandiera placerat. Enligt romaredaktionens definition går det lätt att fastslå att antalet år i klubben är det som gäller. Härmed skall en härledning påbörjas för att förtydliga vilka konsekvenser det leder till.
Gemensamt för både laziali och romanisti är att le bandiere ses som klubbens symboler, de som personifierar la lazialità respektive la romanità. I Testaccio-invånarnas fall pratar man om Francesco Totti medan i laziali framhåller Paolo Di Canio som klubbens bandiera, den återvändande sonen. Så som alla kan konstatera har laman spelat fler år i Roma än vad Di Canio har spelat i de himmelsblå. Ändå vidhåller de ljusblå att Di Canio personifierar la lazialità, hur kommer det sig?
Lazialità står för hur mycket hjärta man visar upp för klubben, inte hur länge man har spelat i den. Enligt Roma-supportrarnas definition av romanità består den - så som man uppfattar det efter alla försök till pikar i artiklar och foruminlägg - enbart av antalet år i klubben. Hjärta och kämparvilja verkar vara - i la romanitàs fall - en petitess i jämförelse med hur många dagar man befinner sig på Trigoria per vecka.
Antingen är lazialità respektive romanità två helt olika ting - något man av rent konsekvent tänkande ändå kan avfärda - eller har någon part gjort en grovt felaktig tolkning av begreppen, som självklart bör ha en gemensam mening. Då antalet dagar på träningsanläggningen känns som ett absurt kännetecken, borde den ljusblå tolkningen av begreppen vara den korrekta. Tror att utomstående läsare instämmer.
Följden av detta styrks också av det "höstderby" som utspelades i januari månad. Jämför man Di Canios insats med Tottis är det obestridligt att säga något annat än att den förstnämnde vann den interna matchen med avseende på kämparvilja och hjärta. Eftersom Di Canio - till skillnad mot Totti - lyfte hela sitt lag och förde fram det på sina axlar, går det definitivt in på beteckningen bandiera. Så argumentet att den äldre romgossen inte kan ses som en flaggbärare fäller sig självt tack vare den snedvridna tolkningen av lazialità- och romanitàbegreppet som i romanisti har påkostat sig.
För att läran om lazialità skall framgå på ett tydligt sätt kan det exemplifieras genom 1) personer, Alessandro Nesta, som låter sig själva säljas för att rädda klubben. 2) Personer, Paolo Di Canio, som får Monte Mario att koka mer än kurvan när de inte befinner sig på planen eller bänken och slutligen 3) personer som är tvättäkta proffs vars psyke ändock bryts ned av den överväldigande affektion till lagtillhörigheten som sprider sig inom en:
Vem minns inte hur Jaap Stam, på ett mer ödmjukt manér än vad någon annan kallsinnig professionell kan frambringa, lovordade sitt äventyr i Rom?
Att löneomsättningen har reducerats från knappa miljarden till knappa fyrahundra miljoner, påvisar också att de ovan nämnda exemplen inte är några undantag. Snarare grädden på moset av den lazialità som genomsyrar laget på alla plan.
Vi fortsätter.
Till de romanisti som försöker få det som förnedrande(?!) att en viss laziale har ett förflutet i Roma som yngling:
"Jag var enbart arton år och tränade med Romas ungdomslag. När jag en dag gick in i omklädningsrummet med mitt Lazio-halsband runt halsen uppmärksammade en person, Bruno Conti, det och stoppade mig; 'Du kan inte bära en symbol som den här inne!' Jag stirrade bara på honom och gick ut - fortfarande med mitt Lazio-halsband runt halsen!" - Roberto Muzzi.
Vad som istället är förnedrande, är att Fabio Liverani, efter segermålet mot Atalanta, blev så emotionellt tagen att han kysste laziotröjan. När - även! - romanisti kommer till insikten att Lazio har mest värdighet att erbjuda, börjar man undra vilket av de två rivaliserande begreppen som är aktningsvärt.
När man sedan lämnar Lazio gör man det med hjärtat kvar i klubben. Luca Baraldi, den för evigt ihågkomne direktören, gick efter parmamatchen till kurvan för att tacka för dess stöd under sin period i klubben. Roberto Mancini, som stora delar av skaran i laziali avskyr, låter sig inte besegras utan kvarstår vid sin ståndpunkt att Lazio och dess fans har en speciell plats i sitt hjärta efter alla oförglömliga år i klubben. Allt detta medan Fabio Capello inte har yttrat ett endaste gott ord om Roma.
Och just det! - Francesco Totti håller sin klubb så kär att han ser till att bli avstängd till prestigemötet.
"Nej, Lazio får nog jobba på ett bra tag innan de kan jämföra sin lazialità med vår romanità. Som vanligt, precis som förr."
Eller vad säger du, romaskribenten?
