Lojalitet
KO.
La Bandiera, flaggbäraren, är symbolen för hela klubben och personifierar laget och dess mentalitet. Totti är en bohem, en vansinnigt skicklig fotbollsspelare som när han är på humör har få övermän, om någon, i denna värld. Han kan spela fotboll så vacker att till och med en målning av Monet står sig slätt i jämförelse. Men han kan även vara slö, ointresserad, övermodig och överambitiös men han är trots det alltid lojal. På samma sätt fungerar Roma som klubb. Vi kan prestera helt underbar fotboll en säsong för att nästa slåss för överlevnad. Vi är kaxiga och självsäkra, vi är övermodiga och överambitiösa. Vi är inte perfekta men vi är Roma och vi sviker aldrig våra färger.
Di Canio har under sin karriär representerat nio olika klubbar. Han har gjort lika många säsonger i det anonyma Londonlaget West Ham som i klubben han sägs vara en symbol för. Hans främsta karaktärsdrag verkar vara illojaliteten. Hur kommer det sig annars att han har spelat för nio olika klubbar? Om Di Canio nu är personifiering av Lazio så betyder det att Lazio är en legoknekt, en klubb utan själ som utan att tveka säljer sig till högstbjudande. Inte så konstigt då att Jaap Stam, mannen som visade sin illojalitet på det vidrigaste av sätt mot klubben han påstod sig älska (Man U) genom att hänga ut sina medspelare och sin tränare i en bok, valde Lazio när han tvingades bort från United. Hans och Lazios personlighet passar ju ganska bra med varandra.
Ett annat slående exempel på illojalitet hos i laziali är Alessandro Nesta, ni vet han som bad att få bli utbytt i halvtid i vårderbyt 2002, matchen slutade 5-1 till stadens lag; efter det att l'Aeroplanino förnedrat honom tre gånger om. När han av ekonomiska skäl skulle säljas så kunde han för att visa sin kärlek till klubben ha valt en utländsk klubb, för visst fanns det klubbar utanför Italien som kände till hans skicklighet, men det gjorde han inte. Istället valde han AC Milan, en konkurrent som åtminstone två gånger per säsong ställs mot Lazio. Men man bör inte bli förvånad, hans agerande var helt i linje med den illojalitet som är kutym hos de ljusblå.
Jämför detta med Aldair, den brasilianske stjärnbacken som spenderade inte mindre än tretton säsonger i Roma. Han var ingen bandiera, men han älskade fansen och klubben och klubben och fansen älskade honom. Han avslutade sin gulröda karriär med ett tårdrypande avsked på Aldair day den 2 juni 2003. Han hade tänkt lägga av men när erbjudandena från andra klubbar började komma hade svårt att han skjuta sin lust att spela fotboll åt sidan. Han hade ett erbjudande från Serie A-klubben Bologna med Carlo Mazzone som tränare och ett från Serie B-klubben Genoa. Han hade svårt att bestämma sig och i ett öppet brev på sin hemsida förklarade han situationen för romafansen och bad samtidigt om råd. Till slut bestämde han sig för Genoa, en klubb som Roma har utmärkta kontakter med. Hans motiv var att han inte ville tvingas spela mot Roma, klubben i hans hjärta.
Ett annat exempel på att lojaliteten bland Romas spelare inte tar sig uttryck enbart i ord, som i Lazios fall, utan även i handling är il Principe, Giuseppe Giannini, en av de intelligentaste mittfältarna som någonsin spelat i Serie A. Han gjorde sin debut i Romatröjan säsongen 1981-82. Han matchades sedan minst sagt sparsamt och sin andra match gjorde han först säsongen 1983-84. Han var hursomhelst med under det glada 80-talet då vi under il Barone Nils Liedholms ledning tog hem lo Scudetto och spelade mästarcupfinal mot Liverpool. Men trots att detta grande Roma sedermera förvandlades till ett Rometta så var han klubben trogen. En bild av hur frustrerande läget var för i romanisti under denna period ges av att uttrycket "La Roma si non discute si ama" (Roma diskuteras inte, det älskas) myntades för att man skulle slippa diskutera eländet. Han skulle med lätthet ha tagit en plats i vilket annat lag som helst, men han valde att stanna i klubben han älskar.
Lazioikonen Giuseppe Signori skriver i sin biografi: "... det var en viss skillnad mellan Lazios supportrar och Romas dito. Lazio-supportern gick till arenan endast när laget vann, medan Roma-supportern alltid gick till Olimpico, även om laget förlorat tre matcher på raken".
Det är för att vi är Roma och vi sviker aldrig våra färger.
