Lojalitet...?
I romanisti har talat!
På senare har diskussionen Romanità vs Lazialità - snabbt omvänd till "Lojalitet vs Lojalitet" av vår konkurrerande redaktion - varit på tapeten. Den anda som genomsyrar de bägge Rom-klubbarna har debatterats i artikelform och på forum här på SF.
Trots att vi bevisligen är kejsare av staden, som nämnda redaktion indikerade i samband med derbyt i vintras, så envisas vargarna med att framhäva sin "överlägsna" romanità, fastslaget med hjälp av odefinierade kriterier. Vi bestämde oss för att syna argumenten på nära håll.
För att ta Paolo Di Canio som första exempel...
I en romanistas ögon är Di Canios passion och kärlek till SS Lazio mer eller mindre obefintlig. Vi pratar ju trots allt bara om en kille som växte upp i Rom, följde Lazio från Curvan under hela sin uppväxt, och som skolades av Volfango Patarca i den berömda ungdomsskolan...
I en romanistas ögon valde Di Canio att lämna klubben i sitt hjärta för att "tjäna pengar" och "vinna titlar" i Juventus. Frågan är dock om de verkligen läst på sin historia...
Eftersom samma romanisti verkar vara väldigt fästa vid vad som står i Laziospelarnas självbiografier, så rekommenderas verkligen även att Di Canios motsvarighet utforskas, trots att den inte verkar vara lika intressant för de roströda i dagsläget...
Hade i romanisti bemödat sig leta lite i nämnda bok, så hade man nämligen snabbt funnit svaret på den fråga som man i dagsläget ställt sig själva. Den dåvarande presidenten Calleri manipulerade skaran laziali och påstod, vilket senare visade sig vara en ren lögn, att Di Canio inte hade för intention att förlänga, samt att han krävde en högre lön än vad som egentligen var fallet. Di Canio i sin tur hade aldrig för intention att låta kontraktet med Lazio löpa ut - utan ville skriva på till vilket pris som helst - men insåg sig efter lång kamp slutligen besegrad av en penga-suktande president.
Paoletto tvingades sedermera representera en rad klubbar mot sin vilja - utan att ha chansen att återvända till Lazio, något som han ända sedan flytten bort från huvudstaden önskat sig. Han platsade helt enkelt inte i laget och ingen president/tränare hade en tanke på att plocka tillbaka honom.
Åtminstone inte förrän Claudio Lotito klev in i bilden. Di Canio återvände till sitt Lazio, accepterade en lönesänkning som ingen Roma-spelare någonsin kan mäta sig med, och accepterade att bli bänkad istället för att behålla stjärnstatusen och pengarna i England.
Och ni som klagar på våra källor, vad säger att "ikonen" Giuseppe Signori i sin självbiografi inte enbart var bitter över att han av Lazios klubbledning ratats, och därmed ville "hämnas" på klubben som inte värderade hans talang högt nog...?
Att inte Alessandro Nesta "valde" (vilket för övrigt säkerligen är ett val en fotbollsspelare kan göra när han inte längre är önskad av klubbpresidenten...) ett utländskt lag är naturligtvis beklagligt. 300 miljoner är ju trots allt nääästan lika mycket pengar som Aldair "såldes" till Genoa för...
En liten påminnelse: Roma-kelgrisen Marco Delvecchio fick varken den lön eller speltid han ville under säsongen och flyttade därmed till Brescia, ett lag som "åtminstone möter Roma två gånger per år". Och då skall vi komma ihåg att samtliga Laziospelare har tvingats sänka sin lön för att stanna i klubben...
***
Och så var vi visst "bönder" också...
När Roma vann ligan 2001 förvandlades huvudstaden till ett stort imperium av gulröda färger. Circo Massimo var mötespunkten och festen tycktes aldrig ta slut. Firandet tog napolitanska (ett faktum som inte ens i romanisti kan förneka) vändningar när ex-lazialen Sabrina Ferelli (från Fiano) tog av sig kläderna framför en suktande publik, Antonello Venditti sjöng sin hymn och Franco Sensi, från Marche, bara njöt och njöt.
Men trots detta tycker vargarna fortfarande att det är helt ok, och dessutom befogat, att kalla Paolo Di Canio för napoletano. Något som inte bara är helt befängt, utom som om något borde ge det lilla flygplanet i deras anfall, från just Neapel, ett motorstopp utan dess like. Hela situationen är faktiskt väldigt komiskt när man tänker efter...
***
Och för att spinna vidare på det här med komik...
För knappt fem år sedan träffades Paolo Negro av en boll i bröstet som tog vägen in i eget mål. Roma vann derbyt och den södra curvan försattes snabbt i extas, ty en derbyseger var på den tiden något väldigt ovanligt för de gulröda lyckosökarna från... intet? Lite motsägelsefullt kan tyckas, men jag måste säga att jag förstår dem. Lazio hade ju vunnit ligan det året. Ungefär samtidigt rankades man även som ett av Europas bästa lag - något som de gulröda har svårt att matcha. "Stadens stolthet" Roma, som på allvar skulle konkurrera om en plats bland de största, kan nämligen stoltsera med hela NOLL europeiska titlar. Ett helt fantastiskt facit för den klubb som säger sig representera staden Rom...
Men för att återgå till Paolo Negro.
Derbyna innebar alltsomoftast ljusblå glädje på 90-talet och titlarna fullkomligt rasade in i klubbens prisskåp, något som självfallet fick vargarna att klättra på väggarna av avundsjuka. En derbyseger var lika unikt som de uppenbarligen ansåg att Negros "självmål" var. Den oundvikliga frågan är således vad de roströda anser om Jonathan Zebinas bjudning(ar) i höstderbyt 2002, och hur han sedan "tackade" supportrarna genom att fly till Turin tillsammans med den utbrända Emerson och Fabio Capello? Kanske är det ingenting jämfört med att få en boll i bröstet, eller att göra sin tolfte raka säsong för Lazio...?
Tre dagar kvar!
