Roma - Lazio 0-0
Skamligt, Lazio.
Passion är ett begrepp som genom hela millenniet karakteriserat det romerska derbyt mellan Lazio och Roma. Laziali och romanisti har stolt kunnat kalla matchen Europas hetaste. Efter dagens derby är vi dock nere på en skamlig nivå. En nivå där resultaten har blivit viktigare än passionen och derbyt inte längre kan klassas som unikt. Och ungefär där så inser man hur absurt dagens derby egentligen var.
Det finns inget bättre än att vinna över lokalkonkurrenten, att kunna titulera sig stadens bästa lag och leva på känslan ända fram till nästa derby. Om derbyt vinns, så vinns även hela säsongen. Vinsten i vintras kändes precis så. Det var Lazios bästa match sedan Roberto Mancini-tiden och den kom i precis rätt läge. Säsongen var räddad.
Men drygt fem månader senare skämde Lazio ut sig självt och dess tifosi.
::: ::: :::
"Rädslans derby" kändes redan avlägset när spelarna kom in på planen. Strålande solsken klär inte atmosfären runt ett derby. Senast det hände var när omspelet förra våren ägde rum. Då delade lagen broderligt på poängen, förståeligt den gången.
Men att ens nämna "bror" i samband med ett Rom-derby skall inte finnas på kartan. Att ett samarbete mellan lagen skulle äga rum känns så fruktansvärt avlägset att det inte går att beskriva. Men idag kändes det så, som att lagen uppmanat varandra att inte vinna. Och det gör mig uppriktigt sagt illamående.
Jag önskar jag kunde säga att jag slog av TV:en i protest någonstans i mitten av andra halvlek. Men någonstans långt inne - trots den uppenbara förolämpningen av oss tifosi från bägge lagen - så trodde man att något lag åtminstone skulle försöka anfalla. Men det hände aldrig, och när man stängde av TV:en efter slutsignalen så kände man sig sviken av det lag man för alltid kommer att älska.
Frågan är om spelarna förstår att de gjort fel. Jag hoppas det. Förmodligen tror de emellertid att de gjort oss en tjänst och säkrat en livsviktig poäng i bottenstriden. Alla utom Di Canio. Bilden på den uppgivna anfallaren efter matchen var så talande som den kan bli. Men det var för sent då. Han, vår bandiera, hade redan vikt ner sig och svikit oss. Precis som alla andra på planen.
Det här var inte vårt Lazio.
Jag vill se mitt Lazio igen på söndag.
::: ::: :::
Målchansen i denna match kom efter 16 sekunder och var Romas. Angelo Peruzzi gjorde en jätteräddning när Mancini avslutade snyggt. Vad hade hänt om det blivit mål där? Hade vi fått se ett derby värt namnet, månne? Hade vi fått se ett Lazio som vi inte hade behövt skämmas över i efterhand? Förmodligen. Och hellre ett Lazio som kämpar för seger och förlorar, än ett Lazio som inte kan respektera sina supportrars få krav. Att inte ens sträva efter att vinna mot Roma när alla chanser i världens finns är fanomej absurt. Jag önskar att jag hade varit en av dem 70.000 som buade ut spelarna idag. För det förtjänade dem verkligen. Ljusblå som gulröd.
Det enda positiva med denna match var att vi säkrade det sammanlagda poängövertaget på de två derbyna i ligan, något som inte har hänt sedan säsongen 97/98. Vi har åtminstone 3-1-vinsten att luta oss tillbaka på. Men det kommer att ta ett tag innan man kan glädjas åt det.
::: ::: :::
Om Lazio skulle klara sig från strecket med en poäng tillgodo, ja då kommer det att jublas med blandade känslor. Jag hoppas av hela mitt hjärta att marginalen blir större än så. För idag visade sig de bägge klubbarna sig från sin absolut sämsta sida, en sida som om någon rättvisa existerar borde ha resulterat i en 0-3-förlust för bägge lagen. En sida som är betydligt mycket mörkare än vilken eventuell Serie B-relegering som helst.
För ingenting är större än SS Lazio.
Inte ens ett nytt Serie A-kontrakt.
SKÄMS!
