Resereportage: En evig stad och en evig legend
Reportage från la cittá eterna, om drömmar, verklighet och de som verkställer dem: legender. Eller som i detta fall: legenden.
Det var med höga förväntningar man ringade in den 29:e maj i kalendern. Roma skulle spela sin sista match för säsongen hemma på Olimpico, och tankarna på att befinna sig på plats då hade funnits en längre tid. Skulle man spela för lo scudetto inför knökfulla läktare á la 17 Juni 2001? Skulle en succéfylld säsong avslutas och det stolta, gulröda laget hyllas genom ärevarv och jubelscener?
Det kan ibland vara svårt att skilja på dröm och verklighet. Och Rom är, i högsta grad, drömmarnas stad. Det är i varje fall Mina Drömmars Stad, och när planet landar på Ciampino ackompanjerat av tonerna av Antonello Venditti i hörlurarna så känner man sig lite som Per Anders Fogelströms Henning måste ha känt sig första gången han lämnade landet för storstaden Stockholms gatuvimmel och möjligheter. Skillnaden mellan de två är dock simpel: Stockholm blev för Henning en besvikelse; Rom för mig skulle aldrig kunna bli det.
Tre ynka dagar i en stad som stått där den står idag i över två millennium är, hur man än vrider och vänder på det, alldeles för lite. Fyra gånger har jag besökt la cittá eterna, men har ändock inte hunnit se mer än en bråkdel av vad Rom har att erbjuda. För det finns så mycket mer bortom turistattraktionerna, de turistvänliga trattoriorna och välkända landmärkena, det finns så mycket att se och uppleva. Det finns alltid nya gator att vandra, alltid nya platser att skåda och alltid nya njutningar att insupa. Rom är drömmarnas stad, och allt vad det innebär.
Då man reste med en så kallad "Rom-oskuld" fick man uppleva många av de redan välkända men imponerande monumenten ännu en gång. Pantheons magiska kupol, Peterskyrkans överdrivna och överdådiga inre, Forum Romanums välbekanta ruiner, Vatikanmuseets ändlösa korridorer och Colosseums torra men mäktiga inre. Trots redan besökta landmärken och en stekande, tidig sommar, så går det inte att klassificera en resa till Mina Drömmars Stad som något annat än en underbar tid. Precis som vanligt.
Men allt är inte som vanligt. Eller rättare sagt: allt är inte vad vi vant oss vid på senare tid. Som en ung romanista är man relativt van vid framgångar: lo scudetto och högt belägna placeringar i Serie A har blivit förväntningar mer än drömmar, verklighet mer än önskan. Mina Drömmars Lag har blivit Mina Förväntningars Lag. Att plötsligt befinna sig i en situation där ett förnyat Serie A-kontrakt är det enda man kan fokusera på innebar en tuff tid som romanista, en ovan situation man inte riktigt visste hur man skulle tackla. Motgångar är vi vana vid: men inte alltför många, alltför länge.
I takt med att veckorna passerade blev situationen allt prekärare. Veckorna blev till månader och krisen allt djupare. Vad som hade förväntats bli en klang och jubel föreställning höll snabbt på att bli förvandlas till en kamp för överlevnad, en kamp för Romas fortsatta existens. Men så, i den elfte timmen, räddar Bari-sonen, mannen vars ansikte ser ut att ha fått utstå väder och vind lika länge som Forum Romanum, Romas ära. La Roma resta in A. Matchen man sett fram emot så länge var nu betydelselös, en ren formalitet, ett extra träningspass.
Men inget kan ta bort magin från Stadio Olimpico. Rese-sällskapet, som upplevde sin första fotbollsmatch live, stod förbluffad när Antonello Vendittis skönsång ekade ut över den till två tredjedelar fyllda arenan. Och så sista versen: i tifosis sång övergår nästan i vrålande när passionen får utlopp och barriärerna brister. Matchstart: Quando l'inno si alzerà, tutto il mondo tremerà, canteremo fino alla morte, innalzando i nostri color, che ci vien dal profondo nel cuor...
Matchen var betydelselös, och resultatet speglade i sanning detta. Alldeles i början av andra halvlek öppnades skyarna och ett mäktigt vårregn vräkte ned över arenan. I fjärran hördes åskan, och skyarna lystes upp av klara blixtar. Det var, kort och gott, som upplagt för en avslagen tillställning även från läktarhåll. Men icke.
På www.asromaultras.it ges efter varje hemmamatch ut ett betyg till Curva Sud, objektivt såsom gazzettan spelarbetyg (då det händer att motståndarfansen får högre betyg, såsom när Palermo var på besök tidigare i år). Hemma mot Chievo tangerades säsongsrekordet med en åtta på en tiogradig skala. Från Curva Sud ekade sången matchen igenom: passionen och kärleken gick sannerligen att ta på. Det som är så speciellt med Roma, det kom fram den här eftermiddagen. Passionen och kärleken, det unika med Roma. Noi ciavemo er core grosso.
Själva matchen var en transportsträcka, och de för dagen sänkta biljettpriserna innebar att det var nästintill familjestämning på arenan: nästa generation romanisti visade upp sig på läktarna. Säkerligen måste de blivit imponerade av vad de såg, för när slutsignalen ljöd utspelade sig något alldeles särskilt. Chievo-spelarnas glada firande framför sina ditresta tifosi hamnade i skymundan av en viss röd tröja med ett visst, speciellt nummer. Nettuno-sonen Bruno Conti, fick iklä sig sin alldeles speciella tröja med numret "7" på ryggen, och åtföljd av spelarna började han ett ärevarv runt arenan. Detta föregicks av hur ett smärre polisuppbåd posterade sig framför Curva Sud. När väl ärevarvet nådde fram till curvan, stoppades det till en början utav vakter som av säkerhetsskäl inte ville släppa in Conti och spelarna vilket ledde till en enorm visselorkan som t.o.m. överröstade Grazie Roma som ekade över arenan.
Men denna dag segrade hjärtat: Närmast med våld trängde sig spelarna och l'allenatore Conti sig förbi vakterna och in framför la Curva Sud. Vid den här tidpunkten hade ännu inte solen trängt igenom de gråa molnen, men regnet hade slutat falla, och jag kan lova att för alla närvarande så sken solen på sätt och vis ändå. Faktum är att solen just i denna stund kysste sina fingrar och höjde dem mot la Curva Sud. Bruno Conti log, och om en tår fälldes kan jag inte svara på, men jag är övertygad om att ett eller annat öga tårades på läktarna.
När regnet föll som tyngst över Rom slog en tanke mig. Det kändes som att regnet som föll var renande, det sköljde bort allt negativt och nedslående, alla besvikelser och sorger. Kanske var det så att spelarnas och våra sinnen renades av regnet, ty symbolismen gick inte att ta miste på. Regnet föll, men Roma stod.
Roma står, alltid.
---
För att runda av det här aningen hastigt ihopkastade resereportaget så kan jag meddela vilken ramsa som var populärast hos i tifosi. Den ekade längst, högst, och oftast.
Mooooooggi, magari mòri oggi!
OBS! Även Rosella Sensi har uppenbarligen fått sig en nidramsa från la Curva. Texten saknas dock.
