In memoriam: Antonio De Falchi
Milano, 4 juni, 1989 - en tonåring mördas.
Säsongen 88/89. Inter vann lo scudetto under Trappatonis ledning, förberedelserna var i full fart inför VM -90 men Roma var tyvärr långt ifrån den klass som klubben hade haft under början av 80-talet. I laget spelade "prinsen" Giannini, "den flygande tysken" Völler, en åldrande Bruno Conti och kämpen Sebino Nela. Nisse Liedholm hade återvänt till Rom efter sin sejour i Milano, men framgångarna uteblev. Säsongen skulle komma att bli en besvikelse med Roma på åttonde plats, hela 24 poäng efter Inter (under en tid då en vinst fortfarande bara renderade i två poäng).
Trots det sportsliga misslyckandet var det knappast det som Romas supportrar förknippade säsongen 88/89 med. Istället skulle ett fegt mord på en yngling bli det starkaste minnet...
31a giornata, incontro: Milan - Roma.
Romas spelare skulle försvara de gulröda färgerna mot ett starkt Milan, ett Milan som hade vunnit med 3-1 på Olimpico tidigare under säsongen. Utgången blev dock en annan. Berlusconis Milan vann med 4-1, där Romas enda målskytt ironiskt nog var Milan-lånet Daniele Massaro. Resultatet fick dock stå i periferin under den tragiska eftermiddagen.
Flera av Romas supportrar hade tagit sig till Milano för att stödja sitt lag under matchen. Det hade alltid funnits en stark rivalitet mellan de två supporterskarorna, bland annat på grund av den stadsmässiga rivaliteten, och Romas och Milans ultras var inte på något sätt vänliga mot varandra.
En av supportrarna som hade tagit sig till Milano var Antonio De Falchi. Antonio var ung, blott 19 år gammal och med hela livet framför sig. Han var den yngsta i en barnaskara på åtta stycken, och hade några år tidigare förlorat sin far när denne hade begått självmord. Familjen var allt annat än välbeställd, och de fem barn som fortfarande bodde hemma fick dela på en trerumslägenhet tillsammans med modern.
Antonios stora passion i livet var Roma, den livslånga kärlek som han följde både hemma och borta. Antonio var en lugn kille, som aldrig åkte till matcherna för att bråka. Hans passion var endast fotbollen, och sitt rum hade han tapetserat fullt med affischer på Roma och dess spelare. På väggen satt även den finaste klenoden av dem alla; Sebino Nelas matchtröja med nummer 3 på ryggen. Tröjan hade Antonio fått efter en match mot Como.
Han skulle åka tåg med tre av sina vänner till Milano. Tåget avgick tidigt på morgonen från Termini och sällskapet var framme runt 8.30. De fyra vännerna gick av tåget och lämnade de övriga Roma-supportrarna som hade genomfört samma resa. De hade gömt sina halsdukar av säkerhetsskäl (de var ju trots allt på fiendens mark...) och valde att gå ensamma till San Siro.
När de hade köpt biljetter till matchen och gick mot biljettinsläppet blev de stoppade av en milanista. "Har ni en cigarett?" frågade han Antonio och hans vänner. Han frågade sedan vad klockan var, och kvartetten svarade. Deras romerska dialekt avslöjade dock att de var romanisti på besök i Milano. Strax därefter dök ett trettiotal milanisti upp runt hörnet och hoppade på de unga Roma-supportrarna. De hade ingen chans att försvara sig mot den fega attacken och blev således brutalt misshandlade. Antonio var den som fick ta emot mest stryk, och trots att han fortfarande levde när ambulans kom till platsen gick det inte att rädda hans liv. Obduktionen visade att Antonio hade fått en hjärtattack i samband med misshandeln. Familjen De Falchi hade förlorat ytterligare en av sina medlemmar.
***
Begravningen (betalad av Roma) ägde rum tre dagar senare i stadsdelen Torre Maura, området där Antonio hade bott. San Giovanni Leonardi-kyrkan var platsen för ceremonin, och runt 10 000 människor hade tagit sig till begravningen för att hedra och ta farväl av den döde supportern. Närvarande från Roma var presidenten Dino Viola tillsammans med Giuseppe Giannini, Sebino Nela och Angelo Peruzzi. Även samtliga av Romas ungdomsspelare var där.
Det fanns inget slut på familjen De Falchis tårar under begravningen, och Dino Viola fick hålla om modern som stöd. Hon var desperat av sorg, förkrossad över att ha förlorat sin yngste son.
Solen sken under begravningen, men Rom grät. Tio år efter att Lazio-supportern Paparelli hade fått sätta livet till hade staden återigen förlorat en ung man i samband med fotbollen. Den här gången - utan att förringa Paparellis tragiska öde - hade våldet varit brutalare, fegare och mer kalkylerat.
***
Reaktionerna från Roma-supportrarnas håll var (självklart) argsinta. Relationerna mellan de båda supporterskarorna försämrades ytterligare. "För varje mördad romare hänger 10 Milano-bor i galgen" var ett av budskapen som Romas ultras förmedlade via sina banderoller veckan efter mordet. Supportrarna var ursinniga, och mordet är än idag varken glömt eller förlåtet. Antonios minne hedras fortfarande genom banderoller och dylikt, och han har även fått en supportergrupp uppkallad efter sig ("Brigata De Falchi").
***
Polisen grep tre milanisti i samband med mordet. Samtliga var ultras, tillhörande den våldsamma gruppen "Brasato" och var mellan 20-29 år. 20-åringen var den enda som blev fälld i domstol. Han fick sju år villkorligt, medan de övriga två släpptes fria på grund av brist på bevis...
"Är detta rättvisa? Det här är en skam! De måste få betala, även om inget kan ge mig min stackars Antonio tillbaka." var moderns kommentarer efteråt.
Antonio fick betala ett skyhögt pris för sin passion. 19 år gammal föll han offer för det fega och meningslösa våldet utfört av en grupp idioter. Antonio var ingen huligan, men ändå blev han straffad för sitt ursprung och för sina färger.
Låt han aldrig bli bortglömd.
