Säsongens...
Del sex, den sista.
I och med att det här är den sista artikeln i denna resa genom säsongen tänkte vi - David och Johan - passa på att sluta cirkeln med några rader.
Först tänkte vi göra en smärre repris av förra årets artikelserie men med tanke på vilken turbulent säsong denna har varit så blev kategorierna bara fler och fler (och fler...) - vi hoppas att det inte har varit för mycket att traggla sig igenom bara!
Att det till sist blev hela 48 stycken kan också ses som en symbol för hur turbulent säsongen har varit. Tränarbyte, skatteskulden, derbyvinsten, nedflyttningshot, början på nya eskapader - och så fortsätter det. Stora namn som Claudio Lopez, Stefano Fiore och Jaap Stam har Lazio fått klara sig utan. Istället har man fått bekanta sig med nya mindre pompösa namn som Antonio och Emanuele Filippini, Jose Talamonti samt spelare som vi trodde det var över för - i synnerhet Sebastiano Siviglia.
Detta har lett till att något som väldigt länge har varit i skuggan av Sergio Cragnottis storverk har fått se ljus igen. Den ljusblå kämparandan - lazialità - har blomstrat som aldrig förr, och utan feta löner har den definitivt kunnat visa upp sitt rätta ansikte. Genom Paolo Di Canio och de kvarvarande spelarnas löneuppoffringar, efter Claudio Lotitos inträde i klubben, blev lazialità känt som mer än det namn klubbtidningen bär på.
Och det är just det, la lazialità, som fullbordar allting - Lazios säsong så väl som denna artikelserie. Varsågoda, här kommer de avslutande kategorierna; säsongens..
...tur i oturen
Matchen mot Juventus på Olimpico var ingen rolig historia för laziali. Utöver att Matteo Trefoloni visade sig vara den storlagsälskare man alltid misstänkt så skadade sig även Lazios förstemålvakt (det ryktas om att liveoddset på det var 1.01...) Angelo Peruzzi innan halvtid. In kom den matchotränade, men ändå rutinerade Fabrizio Casazza som hade gjort två tidigare framträdanden. Okej tänker man, den är en försvagning men han kommer knappast att göra bort sig. Tji fick man... Det första ingripandet som målvakten stod för höll på att sluta i en fullständig katastrof. Det är maximalt oflyt att träffa en motståndarspelares ben, och ännu mer oflyt att göra det som första ingripande inför tränarens ironiska applåder. Nu smet emellertid bollen någon meter utanför stolpen, annars hade Casazza inte haft det lätt idag...
...bortglömde
Esteban Tete Gonzalez var en av president Lotitos importer från Sydamerika inför säsongsstarten. Den kraftfulle mittfältaren beskrevs som ett utmärkt alternativ på Lazios mittfält och vissa skrek till och med på Caso att använda honom som regista. Men det blev aldrig någon ordinarie plats på Lazios mittfält för argentinaren. Utan att ha fått debutera på allvar under Mimmo Caso försvann argentinaren djupt ner i Giuseppe Papadopulos frysbox. Och där har han varit, ända sedan januari. Totalt bortglömd och inte ens i närheten av en plats i startelvan. Tete återvänder till sin argentinska klubb i sommar och kommer att stanna där, ihågkommen som spelaren som ingen kom ihåg.
...äntligen!
En ny stjärna är född kan man enkelt kasta ur sig, fast egentligen borde man inte säga så än. Många laziotalanger har representerat det italienska ungdomslandslaget men det var länge sedan någon var så framträdande som Lorenzo Di Silvestri har varit. I det italienska U17-landslaget spelar han vänsterback och är lagets kapten. Under EM-turneringen i våras utsågs laziospelaren till en av turneringens bästa spelare såväl som en av Europas största talanger i sin ålder. Laziosupportrarna är stolta och hoppas innerligt att det är en ny Alessandro Nesta som man kan identifiera sig med. Men Lorenzo Di Silvestri skapar tyvärr på samma sätt oro, Lazio har tappat många talanger redan sen tio år tillbaka och under de senaste åren har det eskalerat till nya höjder. Kommer lazioledningen att lära sig av sina misstag, och börja ta hand om sina ynglingar, nu när en stortalang äntligen finns i klubben?
...mille grazie!
Francesco Colonnese, en helt vanlig försvarare i toscanalaget Siena. Vad de flesta inte vet är att han har ett förflutet tillsammans med Francesco Totti i Roma säsongen 1994/95 och med Lazio säsongerna 2000/01 och 2001/02. Colonnese är känd som försvaren som alltid värmt bänken för storlagen, och var aldrig ens tredjeval för Sven-Göran Eriksson, Dino Zoff eller Roberto Mancini. Men han skulle få sin revansch, som gick ut på att få Romas lagkapten – han som skulle sparka ner Lazio i B – avstängd under en längre tid. När Totti insåg att inte målet skulle uppnås riktade han in sig på den gamla lazioavbytaren istället, och man måste nog säga att han lyckades. Totti stängdes av från derbyt och Colonnese visade en gång för alla vilken härlig spelare han är.
Och slutligen, säsongens...
...lazialità
Den sista kategorin är den med mest symboliskt värde i. Lazialità ligger supportrarna kärt om hjärtat och framkallar alltid aktning. Fabio Liverani var i början av sin laziovistelse en av dem som var mest mån om att få sin lön utbetald, sedan dess har han ändrat mentalitet och gått med på lönesänkningar samt varit en av Lazios mest framträdande spelare på planen - något som den här säsongen gjorde honom till den laziospelare med högst betygsnitt hos Gazzetta dello Sport. Men mest minns de ljusblå dess spelfördelare för hans uttalanden innan matchen mot Roma där han även visade att orden innehöll substans, och framför allt när han kysste lazioemblemet efter målet mot Atalanta. Romasupportrarna får säga vad de vill, men när en romanista kysser ärkerivalens emblem slår det tusen gånger högre än när en spelare spottar på sin tröja.
Romanità kanske hat må vara, lazialità är däremot kärlek. Basta!
