Del Ett: Fredholm: Säsongskrönika
Säsongen 2004/05 är över, och den nya tränaren Roberto Mancini fick ett helt år på sig att skapa ett lag och det resulterade i en titel. Det må hända att den titeln var den minsta vi spelade för, men detta kan vara början på något stort.
Tränarkarusellen:
Massimo Moratti och Giacinto Facchetti drog inte jämt under sommaren, vilket var oroväckande inför den kommande säsongen. Facchetti ville fortsätta med Zaccherroni, samtidigt som Moratti gjorde sitt bästa för att locka Laziotränaren Roberto Mancini till klubben.
Det slutar med att Zaccherroni avgår som tränare för Inter, vilket frigör oss från att behöva betala lön till honom. Säga vad man vill om Zacs tid som tränare hos Inter, men det initiativet var otroligt osjälviskt och hedervärt.
Som väntat tar Roberto Mancini över klubben, vilket lämnar bitter smak hos Lazioledningen och dess supportrar. Skötte vi detta snyggt? Förmodligen inte, men samtidigt vet vi inte all fakta kring detta.
Roberto Mancini plockade med sig assisterande tränaren Fernando Orsi, tekniske assisten Fausto Salsano, målvaktstränaren Giulio Nuciari samt fystränaren Ivan Carminati. Denne Carminati skulle få en viktig roll, då Inter har under alla dessa år haft absurt många skador.
Silly Season:
Inters nya ekonomiska policy höll I sig denna sommar också. Det värvades billigt och det satsades på free agents. Detta är en bra taktik om det finns bra spelare på marknaden som inte har kontrakt med andra klubbar. Det var dock en stor marknad när det gäller centrala försvarare. Spelare som Walter Samuel, Fabio Cannavaro, Ricardo Carvalho och Jaap Stam var till salu.
Vi värvade okände Nicolas Burdisso från Boca Juniors. Han kostade inte alltför mycket och skulle bli en viktig del utav detta lag, var det tänkt.
Det råder dock fortsatt inkompetens hos våra kära direktörer och sportchefer. Innan vi hade fått dit Mancini som tränare, gick vi ut och började värva spelare. Det var alltså spelare som de inte ens visste om Mancini ville använda sig av. Det var dock ett säkert kort när den förste spelaren som kom in i klubben var Laziospelaren Giuseppe Favalli. Den rutinerade vänsterbacken var tänkt att skulle bli vår stabile vänsterback, då Cocos skador har varit ett stort bekymmer.
Det som dock vår käre ägare Moratti skulle ställa till med, var då Veron och Davids skulle anlända nästan samtidigt. Den 21 maj sade Moratti: ”När det gäller Veron och Davids, tror jag att våra direktörer försöker hitta den bästa lösningen för att komma närmare båda spelarna. Men du kan inte köpa två identiska spelare. Vi är redan nära en utav dem, så ryktena om en utav dem är obefogat.”
Några dagar senare kom Veron in på lån och Davids som free agent några veckor senare.
Det var två stjärnor som kom in gratis, om man kan säga så. Det skulle komma in fler spelare gratis, men som skulle ses som spelare som endast skulle bredda truppen. Från Real Madrid anlände Esteban Cambiasso som de flesta inte trodde skulle få mycket speltid. Oj vad fel vi hade!
När Mancini hade anlänt som tränare kom ett par till spelare in. Det mest anmärkningsvärda var då föredettingen Sinisa Mihajlovic skulle sätta sin fot på Appiano Gentile. Rykten gick att denne skulle agera som Mancinis högra hand i sin stab, men Mihajlovic sade direkt när han kom till Inter att han är där för att spela. Han tillade dock att om det inte vore för Mancini skulle han aldrig ha varit en Interspelare.
Vi skulle köpa två spelare denna marknad för pengar, och den andra skulle bli Perugias högerbreddare Ze Maria. Perugia hade åkt ner till Serie B och det var ingen hemlighet att deras fixstjärna skulle lämna klubben. Inter bjöd ca. 10 miljoner kronor och Massimiliano Fusani som var delägd utav båda klubbarna. Perugia accepterade och Ze Maria var en Interspelare.
Som vanligt när det gäller Inter avslutar de marknaden med att sälja en viktig spelare och chockera hela fotbollsvärlden. Förra året var det Crespo som fick lämna när marknaden var nästan slut, och i år var det Fabio Cannavaro som lämnade. Han gick till Juventus i en ren bytesaffär med målvakten Fabian Carini. Århundradets mest idiotiska övergång var officiell och ingen förstår riktigt vad Inter tänker då de inte ens får pengar för den italienska kaptenen, utan får en tredje målvakt. Motivet att släppa Cannavaro var hans höga lön, men fanns det verkligen ingen klubb som skulle kunna köpa honom? Istället väljer Inter att förstärka en direkt rival, för att få en tredje målvakt.
I och med att Cannavaro lämnade var nu Inter i behov av en mittback, så Gamarra skrev på för ytterligare ett år.
Inter startade säsongen med över 30 spelare i truppen, bland annat där Nuciari fick träna hela fyra målvakter. Bra planerat? Knappast.
Champions League-kval:
Inter skulle kvala till Champions League via hemmastarka Basel från Schweiz. Lottningen kunde absolut ha varit bättre, men den kunde också ha varit värre.
OS var i full fart då vi skulle spela dessa matcher, vilket direkt gjorde så att Kily Gonzalez inte var tillgänglig. Det skulle bli ännu mer oroväckande då Adrianos far gick bort, och nu skulle egentligen inte heller Adriano vara tillgänglig.
Adriano återvände dock till Europa och skulle ligga till grund för att vi slog ut Basel. Den första matchen slutade 1-1 i Schweiz där Adriano var målskytten. Vi hade bortamålet och ett hyfsat bra resultat mot ett erkänt starkt hemmalag.
Returen blev en betydligt enklare match, där vi vann med hela 4-1. Adriano drog sitt strå till stacken via två mål, samtidigt som Stankovic och Recoba gjorde de andra två målen. Vi var i Champions League och det första testet för Mancini var avklarat.
Fortsätt och läs Del Två
