Del Två: Fredholm: Säsongskrönika
Säsongen 2004/05 är över, och den nya tränaren Roberto Mancini fick ett helt år på sig att skapa ett lag och det resulterade i en titel. Det må hända att den titeln var den minsta vi spelade för, men detta kan vara början på något stort.
Serie A:
Målet för mig var enkelt. Mancinis första år som tränare i Inter är endast ett år för att acklimatisera sig med klubben. Det är högst sällan en tränare vinner ligan direkt när han kommer till en ny klubb, och med tanke på den press som finns hos Inter, så är det ännu svårare. Jag hade därför inga tankar på Scudetton, i alla fall inte utåt sett. Det är ju självklart att man drömmer om något, men som den pessimist jag är, hade jag inte räknat med någon Scudetto.
Mancini övergick till gamla vanliga 4-4-2 formationen, men samtidigt bytte spelsystem totalt. Det traditionella kontringsspelet skulle övergå till ett bollägande lag. Nyckeln till att kunna spela på detta sätt låg hos Veron. Den inlånade spelfördelaren skulle vara spelaren allting skulle cirkulera kring.
Verons roll skulle spela föga roll i den första matchen mot Chievo, då Inter tvingades att ställa upp med mittbacksparet Materazzi och Mihajlovic. Den duon skulle senare under säsongen visa sig vara kompetenta tillsammans, men den första matchen var en katastrof. Det var främst Mihajlovic som kostade oss två mål, men vi gjorde också två mål. Mancinis favorit blev inte populär då hans första match också blev en total katastrof.
Serie A säsongen kan sammanfattas med en bokstav: X
Det började bli på gränsen till humoristiskt när Inter konstant spelade oavgjort, vilket gav belackare mer grund att komma med sina kommentarer. På det viset vi ständigt spelade oavgjort, gjorde det ännu mer paradoxalt. Till en början ledde vi matcher med ett eller två mål, enbart för att tappa den ledningen. Vi var det bättre laget men varje gång någon i försvaret gjorde ett misstag, blev vi bestraffade.
Sedan var det dags för mirakulösa vändningar, där framförallt matchen Inter-Sampdoria kommer aldrig att förglömmas. Det var en match där vi vände 0-2 till 3-2 på endast några få minuter. Och allt detta hände under slutskedet utav matchen, vilket gjorde det till en historisk känslomässig match. Under mina år som Intersupporter är detta den match som jag kommer att komma ihåg mest utav.
Vi var länge obesegrade i ligan, men alla oavgjorda matcher förstörde hela säsongen. Vi fick dock gratischanser att komma in i Scudettoracet, men då uteblev segrarna. En match som vi definitivt borde ha vunnit för att ha en chans, var då vi mötte Parma på Ennio Tardini. Det blev slutligen oavgjort, under en fotbollshelg där både Juventus och Milan tappade poäng.
Mancini vill gärna säga att matchen som avgjorde om vi var med i racet eller inte, var förlusten mot Milan. Jag vill dock säga att det är matchen mot Parma. Vi hade sedan riktiga bottennapp mot Reggina och Chievo som ändå påvisade att vi var inte riktigt redo för att kunna vinna Scudetton.
Vårsäsongen var emellertid en mycket bra period för Inter. Vi var det laget som gjorde mest mål, men också överraskande nog det laget som släppte in minst mål. Mancini hade vid detta laget börjat finna sin formation, och dem spelare han ville använda sig utav. Tyvärr sållades flera spelare bort från truppen, bl.a. Davids som blev oförtjänt offrad. Vi fick vid flertal tillfällen spela med duon Materazzi-Mihajlovic återigen, då Burdisso saknades under hela halva säsongen. Argentinaren blev tvungen att återvända till Argentina då hans son blev svårt sjuk. Där lär han befinna sig också nästa år, och tyvärr fick vårt kap till mittback vara en stor flopp.
Vi förlorade två gånger under hela säsongen, vilket är ett extraordinärt facit. Tyvärr, kom ena förlusten mot dem där arroganta personerna på andra sidan stan (om man nu kan säga så). I en bisarr match där Inter var det bättre laget, vann Dida matchen mot Inter och det kändes väldigt snöpligt på det sätt vi förlorade vår första match.
Den andra förlusten kom mer överraskande mot Messina, trots stort Inter-övertag, men det var ett effektivt Messina som slog ett Inter som då hade enbart Champions League-platser att spela för.
Vi slutar på en tredje plats, men spelet i ligan är inte alls långt ifrån Milan och segrarna Juventus. Vi vann borta mot Juventus, och stod för en fantastisk vändning mot samma lag på Giuseppe Meazza, så vi är inte underlägsna dessa två lag. Vore det inte för den absurda effektiviteten som vi hade mot oss under hösten, kunde detta ha blivit riktigt intressant.
Ett lag som dock visar stor okoncentration i vissa lägen, bör inte heller vinna ligan.
Vi får nu en kvalplats till Champions League, precis som förra året. Det innebär att försäsongen börjar tidigare, och det blir en längre säsong. Vi kan ha en fördel utav det i början av säsongen, då våra spelare ska vara i bättre fysisk form än våra motståndare (Milan och Juventus), men i längden kommer det att vara ett problem.
Champions League:
Vi fick en hyfsad lottning i Champions League efter att ha kvalat vidare mot Basel. Det blev spanska mästarna Valencia, tyska mästarna Werder Bremen och de belgiska mästarna Anderlecht som skulle stå för motståndet.
Den mest minnesvärda matchen blev bortamatchen mot Valencia. Undertecknad hade nyligen förlorat kanalen som visade den matchen, och fick leta över hela stan efter en dekoder, för den matchen skulle jag inte missa. Vinstsiffrorna löd till slut 5-1 till vår favör, och allt jobb för att försöka se matchen var värd det.
Vi var sanslöst bra i gruppspelet och de första tre matcherna vann vi ganska enkelt. Det gav oss lite andrum inför de nästkommande tre matcherna, som vi spelade ett säkert spel, för att inte förlora någon match. Nerazzurri Svedesi åkte bl.a. ner till Tyskland för att se bortamatchen mot Werder Bremen, där Inter tyvärr inte bjöd upp på någon större underhållning.
Vi gick vidare till åttondelen där vi lottades mot de regerande mästarna Porto. Samma lag hade förlorat många nyckelspelare och kunde inte liknas det lag som gick och vann cupen. Det var med andra ord en hyfsat bra lottning, och vi skulle också avancera.
Adriano hade infunnit sig i en mindre svacka, men skulle i returmötet på San Siro avgöra hela omgången. Trots att Toldo i båda matcherna gör misstag, visar vi våra offensiva egenskaper. Adriano gör tre mål på San Siro, vilket gör att Porto får ett mer eller mindre omöjligt uppdrag att vända omgången.
Fortsätt och läs Del Tre