90 minuter av frihet
AS Romas segerparad må vara över – vår kärlek är evig.
Kanske drömmer man som liten parvel om att spela i de stora ligorna. Kanske får man som lite äldre nöja sig med att följa dessa ligor från läktaren, från puben, från tevesoffan. Kanske förälskar man sig i en spelare, en klubb, en stad, en tradition. Man lär sig ramsorna, man sjunger sångerna. Lever sig in i matcherna. I medgång och motgång. I uppgång och fall.
Med tiden kommer man allt närmare sitt hjärtas klubb. Inser att en enskild match kan man förvisso förstå utifrån snedsparkar och spelsystem, domslut och motlut, individuella misstag och krafttag, men för att begripa stagnation eller utveckling över tid gör man bättre i att vända ståplatsläktarens brinnande blick mot styrelserummens stiliga kostymer.
Med liv och lusta kastar man sig in en snårig djungel av kontrakt och korruption, ägare och agenter, diplomati och byråkrati, tjänster och gentjänster, politik och ofrivillig komik. Försöker se samband, avkoda pressmeddelanden, placera in tillsynes lösryckta citat i ett större sammanhang.
Det är en intagande värld. Det är en ofattbart stor värld. Kontrakt. Lån. Löner. Skulder. Marknadsföring. Femårsplaner. Det har sagts så många gånger och på så många sätt att det kan stå en upp i halsen. Det är ändå sant. Finns ingen väg runt. Fotbollen har blivit en miljardindustri. Big buissnes. Spelarna är varumärken, klubbarna företag, fansen konsumenter. Och om man inte ser upp betraktar man snart själva fotbollsmatchen som blott en biprodukt. Ett resultat av större krafters knarrande kugghjul.
Man riskerar helt enkelt att gå vilse. Tappa den röda tråden. Irra runt så länge i styrelserummen att man glömmer vad man egentligen hade där att göra till att börja med. Irra runt så länge att man blir en smula cynisk. Irra runt så länge att man äventyrar det mest grundläggande: Kärleken.
Kärleken till sporten. Till matchen. Till nittio minuter av hjärta och gemenskap. Nittio minuters befrielse från en monoton vardag av jobb och räkningar, för tidiga morgnar och för låga löner. Nittio minuter av frihet.
Det är vad fotboll handlar om för mig. Nittio minuter när ingenting annat än bollens oförutsägbara bana över det gröna fältet spelar någon roll.
För fotbollen är fortfarande oförutsägbar. Det måste den få vara. Mäktiga klubbar försöker febrilt eliminera slumpen. Köpa en spelare för en miljard, köpa en domare för en guldklocka. Men än så länge kan man inte karbonkopiera ligatabeller efter lönebudgetar. För fotbollen är fortfarande oförutsägbar. Snälla låt den få vara.
Fortfarande finns ingredienser som lagkänsla, kemi, momentum. Bitar som plötsligt faller på plats. Summan blir större än de individuella delarna. De nederlagstippade vinner. Den oönskade coachen tar världen med storm. En segersvit sträcks ut som en dröm. En påminnelse om att det fortfarande finns hopp. Att det fortfarande finns magi.
Fotbollen må ha blivit en miljardindustri – den pengastinna pudelns kärna är alltjämt nittio minuter av kärlek.
Det är vad AS Roma handlar om för mig.
Vad handlar AS Roma om för dig?
