Månadens laziale: Sante Ancherani
Artikelserien om de ljusblå legenderna inleds symboliskt nog med just den förste legenden. Hans namn var Sante Ancherani, och han var med redan från det år det hela tog sin början.
Det var en kall februaridag 1900. Den artonårige studenten Sante Ancherani flanerade i Rom när ett gäng laziali stötte på honom, däribland personerna som låg bakom det nybildade - den nionde januari samma år - Società Podisticà Lazio.
Gänget höll på att träna inför en löpartävling som skulle gå av stapeln den tjugoförsta april - som också skulle vara den första officiella tävlingen Lazio tog sig an. Plötsligt ställdes frågan “gillar du att idrotta?” till Sante som ögonblickligen svarade med ett instinktivt “om jag gör!” Samtalet fortgick.
“Springer du hundra meter?”, när ändå joggingrundan var i gång var frågan given. “Jag vet inte hur ni menar, men jag har sprungit enda sedan jag lärde mig att gå”, var det upprymda och ivriga svaret de fick. Slutligen hojtade en person i följet till; “stanna allesammans, vi måste testa den här grabben!”
Första försöket - 13.1 sekunder.
“Förlåt, men det är omöjligt. Vi måste ta misstagit oss, spring en gång till.”
Några minuters vila. Klara, färdiga, gå! 13 blankt.
“Ja du, Sante Ancherani. Du har nyss gått med i Società Podisticà Lazio.”
Medlemsnummer: sex.
Så började kärlekshistorien mellan Sante Ancherani och Lazio, ett förhållande som varade en väldigt lång tid. En livstid.
Under juli månad slog simmarna följe med löparna, och efter en tid även gymnasterna, därefter roddarna och vattenpololaget. Mångfalden av idrotter inom klubben ökade stadigt och klubbnamnet förfinades till Società Polisportiva Lazio.
Och sedan var det den där snöiga dagen i januari 1901. En medlem av Racing Club de Paris gjorde entré i Lazios klubblokal på Via Valadier 6 och frågade “är det ni som är Lazio?” vilket Santino besvarade med “självklart är vi det, vem är du?”
“Jag är Bruno Seghettini, vet ni hur man spelar fotboll?” Förbryllad höjde åter Ancherani stämman och sade “nå, vi har aldrig hört talas om något så kallat ‘futtballe’.” Seghettini tog därpå ut bollen från sin väska, lade den på golvet, och sade “nu ska jag visa er hur det går till.”
Han lyfte benet bakåt, och släppte det kvickt framåt, slog till bollen med foten och…krossade rutan i fönstret.
Så kom Lazio i kontakt med fotbollen. Och Santino, född till att springa och medlem i Società Polisportiva Lazio, blev den förste centravanti, centerforward, och capitano, kapten, i fotbollsklubbens historia.
Santino skänkte sedan klubben flera titlar, samt mängder med mål. Och detta var under nittonhundratalets ungdomligaste tidsålder.
- 1902-05-16. Den första officiella fotbollsmatchen för Lazio, och det första derbyt i Rom.
Lazio 3 - 0 Virtus. Ancherani. Ancherani. Ancherani.
- 1906. Coppa Baccelli. En silverbricka, donerad av familjen Baccelli, var det man spelade om. Vinnare blev det lag som uppnådde det bästa sammanlagda facitet i fem matcher.
Lazio 4. Virtus 1.
- 1907. Coppa Baccelli. Lazio alltjämt titelhållaren. Inget motstånd var tillräckligt.
En söndag i juni, 1907. Torneo Interregionale Toscano.
Det var vid detta tillfälle som historien förvandlades till legenden om de tre matcherna på samma dag.
Lazio bjöds in av Comitato Toscano för att spela mot vinnaren av Pisa, Lucca och Livorno klockan 16.30 på söndagen. Resan var lång och tråkig, man anlände inte i Pisa förrän in på lördagsnatten. En överraskning väntade då il comitato och stadens borgmästare hade anordnat “sängar och kuddar” av mindre bekvämt material inne i en skolsal.
På morgonen när Laziospelarna skulle gå en rundtur i staden kom turneringsorganisatören fram och sade “vänta en minut, Lucca vill spela sin match mot er nu på morgonen.”
Laziospelarna tittade lite smått förundrat på varandra och svarade med ett “ja, varför inte?”
Matchen gick av stapeln klockan 10.00 istället för 16.30. Resultatet? Lazio 3 - 0 Lucca.
Segern firades med lunch på en närliggande trattoria, men i slutet av måltiden dök organisatörerna upp igen; “ändrade planer, Pisa vill spela mot er nu!”
De ljusblå spelarna blev rasande och tvekade inte att uttrycka sin ilska; “när är det egentligen som vi skall spela, det börjar bli rätt så uppenbart att ni vill att vi skall förlora!” Efter att ha försökt medla med organisatören frågade Santino sina mannar “che famo?”, romersk slang för “vad skall vi göra?”, medan Faccani svarade “e che volemo fá, ormai ce semo!”, “när vi ändå är här kan vi lika gärna spela!”
När Lazio sedan äntrade planen stod en åskådarsamling på femhundra personer och vrålade “banka skiten ur romarna. Forza Pisa!” Det till trots var Faccani som ett lejon instängt i en bur, han gick till sina lagkamrater och sade “om vi förlorar matchen får ni med mig att göra!” Sante kontrade med ett behärskat svar; “stai sicuro, se pappamo pure questi!”, ”ta det lugnt, vi kommer att ’äta upp’ dem också!”
14.00. Matchen drog igång.
Slutresultat: Lazio 4 - 0 Pisa.
Lazio var nu helt slutkört. Laget satt på planen, släckte törsten, och lade upp en defensiv taktik för den sista matchen. Spelarna var de samma; Bompiani, Marrajeni, Federici, Omodei, Dos Santos, Faccani, Corrado Corelli, Filiberto Corelli, Ancherani, Saraceni och Pellegrini.
16.30. Domaren blåste i pipan.
Första halvlek: 0-0.
I den andra halvleken fortsatte Lazio med att försvara sig. Tills tio minuter återstod.
Spelarna tittade på varandra, det var dags för den planerade offensiva raiden. Corrado Corelli gav sig av på en vansinneslöpning, Faccani passade bollen till Saraceni, som i sin tur slog en perfekt boll till Corelli, som löpte ner mot kortlinjen och slog ett inlägg till straffområdets mitt. Där stod Santino, han tog emot bollen för att i samma ögonblick placera den i målets vänstra hörn.
“Rete!” skrek de Laziosupportrar som bevittnade matchen.
Lazio 1 - 0 Livorno. Ancherani.
- 1908. Coppa Tosti. Cupen introducerades samma år, och Lazio säkrade vinsten genom en 5-3-vinst mot Roman, spelande i gulröda tröjor…
- 1908. Coppa Baccelli. Virtus utmanade Lazio om epitetet “Roms förstalag“. Lazio spelade utan Santino, men med många nyförvärv. Resultatet var strålande (vinst med 5-0), men det var inte en finspelad tillställning.
- 1908-04-06. Primo Derby del Centro-Sud. Inbjudet av det kampanska laget Napoli begav sig Lazio söderut för en tvålagsturnering.
Lazio 3 - 1 Napoli. Ancherani gånger ett.
- Hösten 1908. Coppa Baccelli. För andra gången samma år ville ett lag utmana Lazio om titeln. Robur hette motståndet. Robur hette också det förlorande laget.
Lazio 3 -1 Robur.
- 1910. Det första officiella romerska mästerskapet.
Lazio 11 - 0 Fortitudo. Roman 1 - 6 Lazio. Lazio 2 - 0 Juventus. Fortitudo 1 - 4 Lazio. Lazio 6 - 0 Roman. Juventus 0 - 2 Lazio.
Slutställning: 1) Lazio 2) Roman 3) Juventus 4) Fortitudo.
- 1910. Coppa Baccelli, sista upplagan. Efter att “reservlaget” hade slagit Juventus två gånger om såg Lazio till att erövra bucklan för all framtid.
- 1911. Det andra officiella romerska mästerskapet. Bara Lazio, Roman och Juventus tilläts deltaga då Fortitudo och Alba - ett nytt lag - inte höll tillräckligt hög klass.
Lazio 1 - 0 Juventus. Roman 0 - 3 Lazio. Lazio 3 - 0 Juventus. Lazio 2 - 0 Roman.
Slutställning: 1) Lazio 2) Juventus 3) Roman.
- 1911-03-19. Uppvisningsmatch i Terni, sponsrad av tidningen Italia sportiva.
Resultat: Lazio 6 - 5 Florentia. Sante Ancherani gjorde sitt sista Laziomål.
Detta var den sista stora bedriften för Sante ”detta Santino” Ancherani. Därefter ägnade han all sin tid åt att spela trumpet, något han hade varit tvungen att bortprioritera dessförinnan.
Kring trumpetspelandet finns det en rolig anekdot. Från 1903 och framåt spelade han i stadens orkester, och oturligt nog sammanföll repetitionerna vid Pincio Terrace med Lazios träningar på Piazza d’Armi - ett ganska långt avstånd att avverka, med andra ord.
Men både maestro Vessela och Lazio ville inte förlora Santino, så de slöt en överenskommelse. En hästvagn väntade alltid på Ancherani vid sidan av fotbollsplanen, och efter träningens slut hoppade Sante upp i vagnen för att byta om medan hästarna tog honom mot sitt mål.
När han anlände till Piazza del Popolo var han ombytt, men därifrån återstod det en brant backe att ta sig upp för innan Pincio var nått. Och det kunde endast göras till fots. Så, när Santino nådde konserthallen var han andfådd till den grad att - till en början - inget ljud kom ut från trumpeten. Men maestron var tolerant och förstående, Santino kunde fortsätta med sina bägge aktiviteter.
Översättning: David Rostedt
