Addio, caro Maurito
Han har lämnat oss. Detta är en i sanning sorgens dag.
Det är få människor som lyckas leva sina liv utan att få sina hjärtan krossade. För den normala människan handlar krossade hjärtan uteslutande om att någon man älskar inte längre vill, eller kan, vara en del av ens liv. För en fotbollssupporter kan det handla om att den spelare som betytt mer än någon annan under de senaste tre åren, han som skulle bli vår näste storspelare och bandiera, han som var den spelartyp man drömt om under så lång tid, inte längre finns kvar. Mauro Zarate, supportrarnas gunstling och Claudio Lotitos dyraste värvning någonsin, lånas ut till Inter för den nätta summan av 2,5 miljoner euro. Vill det sig illa, vilket det förmodligen också gör, pungar Moratti ut med 15 miljoner euro till i juni och Zárate förblir inget annat än en fantastisk parentes i Lazios historia. Det känns som en mardröm. 31/8 2011 kommer att bli ihågkommen som en svart dag för de allra flesta av oss som älskar Lazio.
Mauro Zárate har sagt sig vilja stanna hela sin karriär i Lazio, om och om igen, samt att han vill skapa sig ett liv i Rom med sin havande fru. Jag tror faktiskt att han talade sanning. I Lazio var Zárate efter en halv säsong redan den stora stjärnan och älskad av supportrarna. Och trots två målmässigt tyngre säsonger efter det sjönk aldrig hans popularitet bland den krävande massan på Curva Nord. Då Edy Reja tog över Lazio efter Ballardini och tämligen omgående hamnade i luven på den unge argentinaren tog supportrarna genomgående Zárates parti. Om han blev utbytt på hemmaplan stämde curvan unisont in i burop riktade mot Reja, men den karaktärsstarke gamle tränaren darrade aldrig på manschetten.
Edy Reja förtjänar respekt för det han gjorde våren 2010. Han var precis rätt man för uppdraget att stabilisera ett förvånansvärt svagt kollektiv som då låg farligt nära nedflyttning. Defensiven, som är Rejas adelsmärke, blev Lazios signum under fjolårssäsongen, men det kreativa anfallsspelet, som man faktiskt hade material till, uteblev stundtals helt. Zárate hamnade i kläm och fick till och med se sig petad av spelare som Libor Kozak(!) och Giuseppe Sculli(!), två högst medelmåttiga anfallare som ärligt talat inte ens sammanslagna hade bildat en skickligare fotbollsspelare än Mauro Zárate. Alla andra tycktes se och förstå det Reja inte kunde, och sprickan mellan tränaren och hans adept växte sig bara större. Att Zárate har visat upp ett stort ego, och att Reja aldrig accepterat ett sådant beteende, är kortfattat summan av kardemumman.
Med en femteplats i bagaget lyckades Lotito under sommaren locka till sig en 33-årig Klose och en 30-årig Cissé. Reja gjorde omgående klart för omvärlden att dessa grånande herrar skulle vara hans förstaval i anfallet. Under sommarens träningsläger hamnade Zárate i den så kallade B-truppen med vad som kan likställas med bottenskrapet av den då nästan 40 man starka truppen. Trots att argentinaren inte var värd den behandlingen, och trots att spelet verkligen lossnat under fjolårssäsongens avslutande omgångar. Klart han blev less.
Påhittade förkylningar under EL-kvalet, bitska uttalanden i media omvartannat, sågningar till höger och till vänster - till slut gick det inte längre. Lotito, som hela tiden velat skydda sin investering och endast kunnat tänka sig en direktförsäljning i 20-miljonersklassen, kanske insåg att höstsäsongen skulle bli ett enda långt elände med en bänkad grinpelle med förakt för sin tränare, och en tränare som allvarligt talat hellre spelar med sämre anfallare, lojala mot lagledningen, än vad som är bäst för Lazio.
Just nu känns livet sådär tomt, tungt och ledsamt. Fotboll i sig har denna eftermiddag bleknat i mina ögon. Lazio förblir alltid Lazio, men detta är inte det Lazio jag hade hoppats på. Den framtidsvision jag som enfaldig och naiv supporter drömt om så länge är krossad av en envis snorunge, som jag ändå alltid kommer att behålla i hjärtat, och en löjligt militäriskt disciplinerad gammal gubbe till tränare som jag inte kunde bry mig mindre om. Ingen är större än laget. Ingen står heller över tränarens beslut. Men Maurito var enligt mig den klart störste spelaren i klubben sedan Di Canio slutade 2006. Vad som kunde blivit en fantastiskt vacker saga har slutat i ren och skär katastrof.
