Allegri out – en era är över
Till slut kom pressmeddelandet alla väntat på, ändå slog det ned som en bomb. Ett officiellt meddelande släpptes på klubbens hemsida kl 12.58 - Max Allegri kommer inte att träna Juventus nästa säsong. En era går i graven, och en ny kan inledas. Förhoppningsvis en bra sådan.
Trots att laget spelat under sin förmåga i månader och trots rykten hit och dit från alla håll kom beskedet ändå som en chock – Allegri out!
Personligen har jag suttit klistrad framför datorn i en vecka i väntan på resultatet av det så omtalade mötet, eller mötena, mellan mister Allegri och president Agnelli. Nu är väntan över, och Gud vet vad som sagts bakom lyckta dörrar – förhoppningsvis kommer det att komma fram i sinom tid.
Jag tror inte för en sekund på att det var ett ensidigt beslut som till slut nådde massorna. Det mesta talar för att beslutet var ömsesidigt. Om Allegri hade fått sparken hade det nog inte dröjt såhär länge, och han hade nog inte heller suttit kvar på bänken de kvarvarande matcherna som är fallet, detsamma hade gällt om det hade handlat om en ren avgång från Allegris sida. Det faktum att båda parter kommer att medverka på morgondagens presskonferens säger också en del om ömsesidigheten i det hela.
Det troliga är snarare att båda parter haft krav eller önskemål som de inte kunnat kompromissa med, gissningsvis gällande mercato och truppsammansättning i högre grad än Allegris kontrakt, samtidigt som båda är införstådda med att en förändring kanske inte vore så dumt för någon av parterna. Det är också min åsikt – Allegri avgår som en hjälte i mina ögon, men nu är en god tid att gå skilda vägar, trots allt. En lycklig skilsmässa kan vi kalla det, i alla fall så länge näste man vid rodret inte kör skeppet i sank.
För i samma minut som beskedet offentliggjordes var rykteskarusellen igång gällande eventuella efterträdare. I skrivande stund verkar Simone Inzaghi vara det hetaste namnet att ersätta toscaniern, men även Conte, Pochettino, Deschamps och Sarris namn cirkulerar i medierna, samtidigt som Pep Guardiola redan har hunnit slå bort alla flyttrykten angående honom själv.
Men innan vi börjar spekulera i eventuella efterträdare måste vi dock ta en minut till att minnas och utvärdera Allegris tid i klubben, för trots all kritik den gångna säsongen är det ändå ett mäktigt eftermäle som Allegri har skapat sig under tiden i Turin.
En av våra allra största
Elva titlar hann det bli för Max Allegri under hans tid Juventus (2014-2019) – fler än någon annan tränare i den europeiska toppfotbollen under den perioden (Pep och Zidane har nio, om jag räknat rätt). Lägg där till två finaler i Champions Leagues och två i den italienska supercupen.
Detta gör honom inte per automatik till världens bästa tränare, men det bevisar i alla fall NÅGOT om Allegris storhet som tränare. Att detta gör att han bör räknas till en av fotbollsvärldens absolut bästa tränare är en sanning som borde vara odisputabel.
Att vinna är inte lätt, att alltid vinna är inte normalt, det är extraordinärt – det är deviser som Allegri själv har påmint oss om genom åren när kritiken haglat då laget förlorat och hans tränargärning ifrågasatts. Och visst har han en poäng.
I en värld där det snarare är regel än undantag att varje tränarbyte slutar i fiasko snarare än succé, sticker Allegri ut. För hur vanligt är det egentligen att en tränare klarar av att leda sitt lag i samma kontinuerliga segertåg som Allegri gjort i Juventus? Det hör inte till vanligheterna, tvärtom är det något extraordinärt som varje generation fotbollsfans bara kan bevittna ett fåtal gånger under sin livstid.
Jag är övertygad om att Allegris tränargärning kommer att gå till historien som en av de allra finaste i Juventus, strax bakom Lippis och den store Trapattonis.
En historisk gärning
När Max Allegri utnämndes till ny Juventustränare två dagar in på försäsongsträningen i juli 2014 möttes han av ett närmast våldsamt mottagande av Bianconerifansen innan han ens hunnit sätta foten på Continassa. Han hade då lett Milan till ett storstilat ligaguld 2011, bara för att sedan hamna i centrum för lagets förfall som också ledde till att han sparkades i januari 2014.
Vid tidpunkten för utnämningen hade Allegris status minst sagt decimerats efter ett långvarigt sömngångarspel på San Siro. Reaktionen hos Juventusfansen var därför chockartad när ledningen utsåg en tränare som ratats av ett rekordsvagt Milan bara ett halvår tidigare, särskilt som Conte tagit Juventus till höjder vi inte sett på många år. Många befarade att tiden i solen skulle komma till ett abrupt slut i och med Allegris intåg.
Inget kunde vara mera fel. Fem säsonger passerade, elva titlar bärgades och efter två CL-finaler räknades Juventus återigen som en återkommande titelutmanare till fotbollsvärldens ädlaste klubblagsturnering.
Allegri tog vid där Conte slutade. Den förre lagkaptenen hade implementerat en vinnarkultur som i fornstora dagar, och ett lagbygge grundat i ett ramstarkt försvar (BBC) som redan är legendariskt. Dessutom hade ledningen moderniserat klubben på ett världsledande sätt och välsignat truppen med världens kanske mest kompletta innermittfält (MVPP). När Allegri tog över stod stjärnorna rätt så att säga, och han såg till att göra sig själv till den sista pusselbiten i det Juventus som kom att bli det segerrikaste i top5-ligornas i historia, sett till raka ligatitlar, när han förde laget till den åttonde raka scudetton i våras.
Under Allegris tid vid rodret kom dock balansen i truppen att förändras från defensiv till offensiv, och även om Allegri kändes som mer optimistisk än Conte i sin filosofi så är det i efterhand tydligt att den defensivt skickliga truppen passade honom bättre än den offensiva. Jämfört med den cyniske Conte kändes Allegri som en frisk fläkt i början. Medan Contes lag oftast vaknade till liv först i andra halvlek, och oftast vann med uddamålet, såg vi ett Juventus som gick rakare mot mål under Allegri, och som plötsligt kunde vinna matcher med tre, fyra mål. Det var under Allegri som Juventus gick från att vara bäst i Italien till att vara överlägsna i Italien.
Allegris implementerade snart en fyrbackslinje, i takt med att Barzagli blev äldre, och med åren även ytterforwards. Det skulle dock dröja innan han hade spelarmaterial för att spela ett renodlat 4-3-3, och frågan är om han inte uppnådde allra bäst resultat med ett rakt 4-4-2 (även om det aldrig stod 4-4-2 på pappret). Allegris främsta styrka ligger i hans anpassningsförmåga och hans skicklighet i att läsa matcher. Detta gör honom till en bättre matchcoach än Conte och många andra, även om han varit maktlös ibland.
Jag har ofta svurit över Allegris laguttagningar, men han har gång på gång överbevisat mig och alla andra tvivlare. Ett av mina bästa minnen av Allegri är från bortamatchen mot Carpi i december 2015 då han slet sönder sin kavaj i vansinne över sina spelares obefintliga inställning.
När Allegris lag är som bäst är de fysiska, löpstarka och sluga, och spelar med hänsynslös press på bollhållaren. Han kräver alltid det yttersta av sina spelare, och vid sidan av planen utstrålar han mer grinta än spelarna på plan. Det är så vi vill minnas Allegris Juventus, men det är inte alltid så det har sett ut, särskilt inte i de mindre viktiga matcherna, och tyvärr inte heller i de allra allra viktigaste.
Till slut sken bristerna igenom
Allegri har alltid varit bäst när han slår ur underläge, och en defensiv trupp med få offensiva stjärnor förlåter en försiktig approach. Men med åren har han som sagt fått den offensiva slagkraft han länge önskat sig. Tyvärr visade det sig att han inte besitter den taktiska kompetens som krävs för att utnyttja den. Det är bara Barcelona och Machester City som kan mäta sig med den bredd som Juventus har på forwardssidan, ändå är det ingen som talar om Juventus som ett särskilt starkt lag offensivt i jämförelse med de andra jättarna i Europa. Och det är Allegris fel. Visst, vi har haft skador och spelare som underpresterat, men den individuella skickligheten är ändå så pass stor hos våra forwards att vi borde kunna ha ett anfallsspel som inte bara bygger på att lyfta bollar mot bortre stolpen.
Allegri gav nyligen ut en bok med titeln È molto semplice – ”Det är väldigt enkelt”. Vid boksläppet förklarade han sin syn, att fotboll är väldigt enkelt, och att han blir irriterad när folk frågar om taktik eftersom han anser att det handlar mycket mer om att reagera på hur en match utvecklar sig, om att förstå olika moment och vad som behöver göras. Jag är rädd att det är just den inställningen som gör att Allegri aldrig kommer att vara en tränare vars lag för och dominerar matcher, såvida de inte är tvingade att hämta upp ett underläge.
Till skillnad från andra stora tränare som Pep, Klopp och Sarri (före Chelsea), så går det inte att utläsa en tydlig spelidé hos Allegri – i alla fall inte i hans anfallsspel. Det finns sällan tydliga linjer i spelet, inga förutbestämda kombinationer eller löpvägar, så som hos nämnda tränare. För ett par år sedan, när vi bara hade en eller två anfallare av världsklass, tvingades Allegri att förlita sig på skickliga ytterbackar och djupledslöpande innermittfältare, och då kunde man se mönster som upprepade sig men ändå var svåra att försvara sig emot, men ända sedan han försökt spela med tre anfallare har anfallsspelet saknat all form av metod. Allt för ofta har individuell skicklighet räddat matcher åt oss och inte inövat lagspel.
Personligen lastar jag inte Allegri för en utebliven CL-seger, det vore banalt, däremot håller jag honom ansvarig för den brist på konstruktivt anfallsspel som präglat stor del av hans era, och som skiljer oss från andra moderna storlag. För att Juventus ska kunna ta det där sista steget i offensiven måste vi ha en matchplan som är pre-aktiv och inte bara reaktiv.
Vem ska ersätta honom?
I skrivande stund, dvs 8 timmar efter beskedet, har Maurizio Sarri passerat Simone Inzaghi som det hetaste namnet i medierna att ersätta Allegri, och oddsen pekar just nu på att det blir någon av dem båda. Pep Guardiola ska ha varit klubbens, liksom alla andra klubbars, förstaval enligt ryktena, men han var som sagt snabb med att dementera alla rykten.
Bland de andra namnen som nämnts, både nu och under våren, finns exen Conte och Deschamps, samt Mauricio Pochettino, medan Sinisa Mihajlovic plötsligt har dykt upp som en osannolik joker.
Som tur var finns inga heta spår som leder till de arbetslösa herrarna José Mourinho och Laurent Blanc. Personligen är det dock lite av en besvikelse att Gian Piero Gasperini inte ens omnämns, istället verkar det vara Roma som lägger beslag honom, och kanske är Juve numret för stort för Gasp trots allt.
Vi har knappast hört det sista om eventuella efterträdare och det troliga är att alla som inte öppet dementerar ryktena kommer att fortsätta se sitt namn cirkulera i medierna tills en ny tränare officiellt har utsetts.
Personligen hoppas jag på Pochettino, såvida det går att lösa relativt snabbt, annars vore det hejdlöst intressant att se vad Sarri skulle kunna göra med den här truppen – tänk vilken helomvändning det skulle innebära för alla inblandade!
Vad säger ni om Allegris tränargärning i Juventus, och vem hoppas ni på som efterträdare? Fino alla fine!
