Allt har en slut...
Gör som Cordoba och lägger skorna på hyllan.

Allt har en slut...

Efter närmare fem år på Inter-redaktionen så är det dags för mig att ta farväl...

Det var i slutet att säsongen 07/08 som jag såg Inter-redaktionen lägga ut en artikel om att de sökte en ny skribent. Jag, som nyss börjat läsa till lärare och gett upp mina drömmar om journalistik. Jag skrev redan på Real Madrid-sidan, inte så mycket för att jag kände mig som ett Real-fan mer än att ge näring åt den drömmen att någon gång bli sportjournalist. Men nu var det alltså Inter, mitt älskade Inter, jag fick chansen att skriva för – och det var en chans jag inte ville släppa.

Under mina år som medlem i Inter-redaktionen har jag upplevt väldigt många toppar men också alldeles för många dalar som Interist. Bland de första artiklarna jag skrev på SvenskaFans för Inter var ett känsloladdat tacktal till Zlatan efter det att han avgjorde ligan i sista matchen, den där regniga söndagseftermiddagen på Tardini. Inför den matchen hade jag inte kunnat äta eller sova på tre dagar. För mig var det den matchen som skulle avgöra om vi var VINNARE eller de eviga förlorarna i italiensk fotboll – och även efter Zlatans svek mot klubben han supportade som liten, så kan jag inget annat säga att jag är honom väldigt tacksam för hans tid i klubben – och för den där regniga söndagseftermiddagen på Tardini.


Tacksam, trots allt...

Jag har fått skriva matchrapporter från förlorade derbyn där jag helst av allt bara velat kasta ut datorn genom den jävla fönstret istället för att försöka skriva så objektivt som möjligt om en domarjävel som missade offsiden på Kaká när denne skickar in bollen till Ronaldinho. Men jag har också fått känna känslan av att i ren lycka få skriva av mig massa impulser direkt efter en vacker victoria. Jag har fått skriva om Baby-Marios första match i A-laget när han på egen hand krossade Juventus i cupen (något som smärtar extra mycket idag: jag önskar dig all olycka!)

Jag kan skratta gott åt min naivitet när Hamilton gjorde denna intervju med mig. Quaresma och 4-4-2...

Jag har haft mina duster med andra skribenter (från framför allt Roma och Milan: MILAN MILAN VAFANCULO!) och med läsare i kommentatorsfälten som jag alla funnit väldigt roande i efterhand men i stunden väldigt galna. Jag har skrivit krönikor med uppsåt att provocera och jag har skrivit med uppsåt att locka till skratt.

Jag har varit på plats på San Siro vid två tillfällen, båda gångerna mot Lazio. Jag har sett Crespo göra hat-trick och Matrix avgöra på övertid. Och tillsammans med redaktionen har jag fått se Zlatan hyscha Curva Nord och samtidigt försegla sin tid i klubben.

Jag har fått uppleva en CHAMPIONS LEAGUE-SEGER som arrangör för matchträffen i Malmö, då fans från hela södra Sverige tog sig till O’Learys på Centralen och dansade på borden och ut i Malmö-natten efter att Milito frälst oss. Jag har gråtit av lycka när vi gick vidare mot Barcelona, när jag fick se klippet från Malpensa då Curva Nord ropar alla sina hjältars namn. Jag har kräkts av lycka och nervositet när Eto´o gjorde enda målet på Stanford Bridge.


För alltid en svartblå hjälte...

Men alla dessa segrar och förluster bleknar, alla dessa strider bleknar ändå med vad jag gått igenom i livet. Ganska exakt ett år innan natten i Madrid så gifte jag mig. Jag fick en dotter! Hennes andra match i livet var Inter-Milan 4-0 och det var också första gången hon bar sin Inter-tröja (med Ibra 8 på ryggen, som hennes lillebror idag äger). Lily var knappt 10 månader då hon med samma tröja, var med på O’Learys och vi blev kungar i Europa. Min son föddes på Lucia-dagen 2011. Samma kväll spelade Inter mot Cesena och Nagatomo gjorde matchens enda mål!

Idag jobbar jag fulltid som lärare. Ni som är lärare vet att trots att skolan stänger så betyder inte det att arbetsdagen tar slut. Som småbarnspappa vill jag också kunna komma hem och bara vara pappa. Och när barnen väl somnat vill jag kunna ägna mig åt min fru och slappna av. Fotbollen och Inter förblir den viktigaste av de oviktiga sakerna i livet – men som ni ser så har jag fyllt mitt liv med väldigt många viktiga och vackra saker och sanningen är den att jag inte alltid har lika mycket tid till att se, än mindre skriva om fotboll.

Idag känner jag att jag bidrar med väldigt lite till Inter-redaktionen och har därför meddelat till redaktör Fallahi att min tid här på SvenskaFans är slut. Säkerligen lär jag dyka upp i någon glad gästkrönika efter att vi slått Milan ännu en gång, eller i en arg sådan när Branca får för sig att sälja träningsanläggningen i tron om att han kan köpa en ny som dock är dubbel så dyr…

Jag vill passa på att tacka alla de duktiga skribenter och redaktörer jag har haft äran att jobba med. Alla från Kviborg och Augustsson som gav mig chansen till dagens redaktion ledda av Siavoush. Jag sänder en extra tanke till fd. redaktör Friberg, som jag sovit över hos mig och som delade rum med mig i Milano. Hamilton, som alltid varit ett föredöme i skrivandet och kunnandet och Nima, som med sin passion på gränsen till galenskap gjort väldigt mycket för svenska Inter-fans. Tusen tack till alla läsare också, det är för er som jag har lagt ner hundratals timmar till att skriva för. Utan er är jag inget! Men den största tacken går ändå till min fru och mina barn som har haft tålamodet med att jag ibland försvinner in i fotbollens och skribentens värld.

Grazie!

PS. Ni hittar mig som Fredy_CEG på Twitter, där allt från småungar till Inters mercato diskuteras. Skål!
 

Fredy Espitia2013-01-31 12:00:00
Author

Fler artiklar om Inter

Inför Inter - Torino: Kan vi hålla nollan?