Ambivalent arrivederci
I förra veckan blev bytesaffären där Miralem Pjanic lämnar Juventus för Barcelona och Arthur går i motsatt riktning klar. Det innebär en mycket spännande omdaning av laget inför kommande säsong, en finansiellt imponerande kullerbytta och säkerligen mycket annat. Men här och nu innebär den först och främst att vi snart måste ta avsked till Pjanic. Det här är mitt försök.
Jag kommer ihåg när Miralem Pjanic kom till Juventus. Det var sommaren 2016, då Pogba lämnade för Manchester United och Juventus byggde nytt på flera håll. Ihop med Pjanic anlände Gonzalo Higuaín och Dani Alves. Klubben sprängde transferrekord i alla riktningar, Beppe Marotta var kung och Max Allegri förfogade över det bästa försvaret i Europa. Juve var fortfarande underdogs på den internationella scenen, men trots att Cristiano Ronaldo fortfarande var ofattbart långt borta var jag helt övertygad om att det bara var en tidsfråga innan vi skulle vinna Champions League. Jag är uppvuxen med att se juventusmatcher hemma hos min farbror och höra honom och min pappa minnas gågna tiders juveikoner sida vid sida med de nutidas eller blivandes framfart på skärmen: ”Platini – vilket otroligt geni. Makalös frisparksskytt” och liknande små hyllnigar förekommer ofta. Nu var tiden kommen för Pjanic, trollkonstnären från Rom att ta klivet in i Juventus historieböcker, hjälpa laget höja den hett efterlängtade Champions League-bucklan och skapa sin egen ikonstatus.
Snart fyra år senare har jag svurit åt Pjanic långsamhet och överarbetande fler gånger än jag kan räkna. Lika många gånger har jag häpnat över hans blick för spelet, applåderat hans finurliga dragningar och firat hans fantastiska frisparksmål. Samtidigt har den då nära förestående Champions League-pokalen för mig gått från ”när som helst nu” till ”kanske, det beror nog på lottningen”. Jag har under dessa år verkligen velat tro på Pjanic som Juventus dirigent, som händerna på de svartvita och spakarna och som fötterna med världsherraväldet inom räckhåll. Jag har velat tro på det lika mycket som Allegri ville tro på det, i match efter match och intervju efter intervju. Marotta och Paratici, Agnelli och Nedved, de har alla velat tro på det och i varje mercato valt att ge Pjanic nytt förtroende eftersom de har sett precis det vi har sett – Pjanics odiskutabla snille och fascinerande högstanivå. Men det går inte längre att komma ifrån att Juventus med den bosniske mittfältseleganten som mittfältsnav misslyckats med att vinna Champions League tre år i rad.
Jag beskyller naturligtvis inte på något sätt Pjanic ensam för detta. Lika lite vill jag ta ifrån honom att han har varit en omistlig del i Juves tre senaste scudetti. Men Juventus mittfält har blivit ifrånsprunget av utvecklingen, med dess yngre, kvickare förmågor och jag tycker knappast att vi är närmare att krönas till Europas bästa lag idag än vi var när Pjanic anlände. Jag är därför övertygad om att bytesaffären med Arthur som ansluter till Juventus är en kanondeal för klubben. Dåtidens mittfältare ut, framtidens in. Mittfältet måste föryngras och Juventus måste, liksom Pjanic, gå vidare. Den långvariga nonchaleringen av lagdelen har varit oerhört frustrerande att bevittna som supporter och en stor del av denna frustration har på sistone drabbat Pjanic, liksom den tidigare ofta drabbat Sami Khedira. Det har gått för långsamt och det har vunnits alldeles för få dueller, främst i de avgörande Champions League-möten efter vilka alla juvespelare i någon mening måste bedömas. De två mittfältsnestorernas sega rörelser i kombination med våra höga förväntningar på dem och deras lite missförstådda uppsyn på plan har gjort de till tacksamma måltavlor för en stor, förmodligen för stor, del av kritiken mot laget.
Jag roar mig ibland med att fundera på hur jag själv i framtiden, likt mina äldre släktingar, kommer att prata om dagens juventusspelare. Pjanic har i dessa fantasier under de senaste åren allt mer vuxit in i epitetet: ”Juventus bästa mittfältare under en period när mittfältet var Juventus stora akilleshäl”. Det känns vemodigt att göra bokslut över honom på det viset, för jag har verkligen alltid tyckt om Pjanic. Jag har visserligen retat mig på hans evinnerliga gnäll på domarna och jag har sannerligen inte alltid tyckt att han har varit bra nog för Juventus, men jag har alltid känt med honom och alltid velat att han ska lyckas. För det har aldrig gått att ta miste på Pjanics offervilja och kärlek för klubben, det som till syvende och sist kanske är det viktigaste av allt för hur en spelare blir ihågkommen. Den fanns i hans beslut att avstå sin procent av övergångssumman för att kunna ansluta till Juventus, den har lyst igenom i instagraminläggen med hans son iklädd alla möjliga olika juvetröjor och den har pulserat i hans sätt att fira alla mål som om han själv gjort dem.
På plan har Pjanic gått från flärdfull trequartista i Roma till grovjobbande defensiv speluppläggare i Allegris och Sarris Juve. Vecka efter vecka har han lagt ner de nödvändiga löpmetrarna för att säkra den där oglamorösa 0-1-segern borta mot Chievo. Ofta har det nog kostat honom orken att vara kreativ och briljant offensivt. Samtidigt står Juventus framgång alltid och faller med att spelare som Pjanic sätter laget framför jaget så att andra kan glänsa. Pjanic har offrat sin målkolumn och sin assiststatistik för Juventus och Juventus har gett honom de titlar han anslöt för att vinna. Det är vackert så. Det kunde ha blivit mer än vad det blev, men det som blev var heller inte dåligt. Vi var ju nära att vinna Champions League, jättenära till och med. Det var bara det att Ronaldo spelade i fel lag när vi och Pjanic var som bäst och det är ju knappast Pjanics fel. Minnena och kärleken till Juventus kommer fortsätta bilda ett band mellan oss juventini och Miralem Pjanic och jag vill verkligen önska honom allt det bästa i Barcelona. Jag skulle också vilja göra ett tillägg till min lite ambivalenta sammanfattning av Pjanics tid i Juve, kanske något i stil med ”Han gav alltid själ och hjärta för Juventus”. Det är närmare hela sanningen och det är inte omöjligt att detta kommer framstå som minst lika exotiskt och stort som Champions League-pokaler och guldbollar när jag minns Pjanic framför tv:en om något decennium.
Nu återstår bara upploppet av Serie A och ett sista utfall mot den där gäckande Champions League-pokalen. Ett sista försök, ett sista ”Fino alla fine” för en av spelarna som bäst förkroppsligar uttrycket som definierar vad Juventus handlar om. Vare sig det går vägen eller inte: Tack för allt, Miralem.
