Att hålla på Italien
Att hålla på Italien kan te sig underligt när man som svensk, eller vad man nu är, sitter i ett avlångt land i norr, långtifrån Colosseums ruiner, Pisas lutande torn eller Milanos majestätiska domkyrka. Egentligen är det hur naturligt som helst. Hur kan man inte hålla på Italien?
Att hålla på Italien. Det är att fascineras över Florens ståtlighet, över Neapels mystik. Över Sardiniens paradislika kuster. Att ha en vision om att sätta sig på ett tåg och färdas stad efter stad, från nord till syd, genom de oändliga nyansernas land. Att se det vackra i ett litet lag som Latina Calcio som med bultande hjärtan krigar sig mot Serie A:s pompösa tillvaro.
Att hålla på Italien är att smacka sig om läpparna när man hör ordet trequartista. Eller regista. Eller campione. Att låta sig imponeras av ordens fulländade utformning. Charmas av deras elegans. Att sluta ögonen och lyssna på språkets inbjudande melodi. Att avundas den hårda, självsäkra artikuleringen.
Att hålla på Italien är att ryckas med när kapten Gianluigi Buffon med just den artikuleringen vrålar ut fratelli d’Italia i samklang med tusentals, miljontals andra över hela världen. Att inte kunna undvika rysningarna när han med sina slutna ögon passionerat slungar ut sina känslor ut i världens samtliga hörn.
Att hålla på Italien är att som milanista ha Daniele De Rossi som sin härförare. Att som romanista se Giorgio Chiellini som den gigant han är, att som juventino erkänna Mario Balotelli som den avgörande offensiva pjäsen. Spelarna är enade, de kämpar tillsammans mot samma mål. Att hålla på Italien är att göra som spelarna, oavsett vilken klubb man älskar.
Att hålla på Italien är att välja galen instabilitet före framgångsrik kontinuitet, överdrivna mängder färg före en stilren gråskala. Skyhöga toppar och än djupare dalar före vidsträckta slättlandskap. Att hålla på Italien är att medvetet välja långa perioder av uppgivenhet och frustration. Men när väl glädjen kommer, när allting för ett sällsynt ögonblick faller på plats – då önskar nog alla andra att de också höll på Italien.
”Cannavaro!”, skrek kommentatorn Fabio Caressa, en minnesvärd kväll år 2006. ”Cannavaro!”, instämde en hel fotbollsnation. Sekunder senare var Italien, genom Alex Del Pieros mål, klara för finalen i Berlin. Vad som hände där, i den där rysaren mot Frankrike, mäktar jag inte med att beskriva i ord. Caressa skrek även då, det är ett som är säkert. Det gjorde hela Italien också. Och så vi. Vi som höll på Gli Azzurri, ända från det avlånga landet i norr. I samma veva slog det oss, lika klart som de sardinska strändernas vatten:
Hur kan man inte hålla på Italien?
