Att leva som laziale del II
Romaredaktionen är rätt ute som vanligt.
Det är verkligen inte lätt att leva som laziale. Vi har ju inte så mycket att vara stolta över. Vår historia är fattig och fördunklad av fascism, och vi har alltid levt i skuggan av storebror Roma som har precis allt det vi saknar. Den som ändå kunde födas som romanista. Gå till Olimpico varannan söndag och veta att man håller på stadens hjältelag, en kraftig motpart till makten i norr, med ett kabinett fyllt av troféer. Veta att man är störst i stan, synas mest, höras mest, ha något gemensamt med nästan samtliga man möter på gatan.
Tänk att ha en spelare som Francesco Totti som härförare. En sympatisk, naturlig ledare som aldrig någonsin pratat om att lämna Roma. En människa som aldrig sagt ett ont ord om sin klubb och alltid agerat som en gentleman i klass med Del Piero. En kille vars handlingar man alltid försvarar, oavsett om han begått något pinsamt misstag eller inte, bara för att han är en sådan hjälte och ikon för klubben. Han får sparka ner Balotelli bakifrån, so what, alla kan ju begå misstag men vissa förlåter man självklart lättare än andra. Totti, vilken...fantastisk människa. Att jämföra Totti med Di Canio är patetiskt - Di Canio som enbart är en otrogen penningjägare med farliga åsikter, en man utan riktigt hjärta för sin klubb. Totti är ju för övrigt även mycket snyggare än Di Canio, ett ansikte utåt som man kan vara stolt över.
Det är även jobbigt att ha denna bondestämpel över sig. Det är ju allmänt vedertaget att vi som olyckligt nog håller på Lazio är tvättäkta italienska hillbillies, som tar traktorn till arenan och är lite mer trögfattade än de stiliga stadsborna. Denna bild är förmodligen helt riktig, för vi är ju både dummare och mindre värda än våra kusiner från stan. Tänk att kunna säga att man håller på Roma - och genast bli stämplad som en intellektuell, ouppnåelig vinnartyp med en stolt historia, som sträcker sig över tre millennium för att sedan ha kulminerat i AS Roma, klubben som är det största som någonsin hänt staden Rom. Ja, vissa föds under olyckliga stjärnor...stackars oss laziali.
Inför matchen imorgon har vi egentligen inte så mycket att hoppas på. Vi har haft bondröta, passande nog, under nio omgångar. När vi nu ställs mot detta stolta, avundsvärda stadslag lär det ta tvärstopp. Kvaliteten på spelarmaterialet i Roma är så mycket högre och Ranieri, ja, han är ju känd för att i stil med Mourinho verkligen vara en tränare med ett tungt CV. En riktig vinnare. Det lär han visa imorgon.
Vi laziali skäms, gömmer oss i utkanten av den eviga staden och vågar inte riktigt mäta oss med de kraftigt överlägsna supporterskarorna med rödgult hjärta. Vi är ingenting - Roma är allt.
