Att möta en legend

Få har betytt så mycket för min tillvaro som Juventino och för min syn på fotboll som samhällskraft som Lilian Thuram. I måndags fick jag chansen att träffa honom.

1. Försök inte äta någon frukt.
Jag säger det till mig själv på väg till seminariet. Jag minns mycket väl när jag som tonåring försökte äta en apelsin efter att ha träffat min första flickvän. Jag kastade upp apelsinen lite nonchalant två decimeter upp i luften - givetvis med ambitionen att fånga den på vägen ner – men den sortens akrobatik visade sig vara för komplicerad för en rusigt förälskad tonåring. Apelsinen passerade min hand, landade i golvet, sprack och rullade sedan runt och sölade ner en stor del av köket. När jag nu påtagligt upprymd ska iväg och träffa fotbollshjälten Lilian Thuram har jag därför beslutat mig för att undvika allt vad frukt heter.

Min minneslista består av ytterligare tre uppmaningar till mig själv:
2. Bli inte för personlig och sentimental, och försök undvika att krama honom.
3. Ta en bild, och tappa inte bort din dotters telefon (som till skillnad från min egen har en fungerande kamera).
4. Den fjärde punkten har jag glömt – den var nog inte så viktig.

Lilian Thuram – fotbollsspelare
Vore det inte för två olyckliga straffsparksavgöranden, i Champions League-finalen mot Milan 2003 och i VM-finalen mot Italien 2006, så skulle Lilian Thuram kunna göra anspråk på att vara en av fotbollshistoriens fyra-fem mest meriterade spelare i titlar räknat. Nu blev det ”bara” en VM-titel, en EM-titel, en UEFA-cuptitel och några ligatitlar (hur många beror på vem man frågar). Thuram var en solid spelare, utan direkta brister och med ett positionsspel som var smått gudomligt. Dessutom var han vacker som en tavla och tycktes ha sympatiska åsikter. Han har rekordet för spelade landskamper för Frankrike, 142 stycken. Två landslagsmål på så många matcher hade inte varit mycket att nämna, om det inte vore för att de gjordes i samma halvlek – den andra i VM-semifinalen 1998 då Frankrike vände underläge till 2-1-seger mot Kroatien. Att kalla Lilian Thuram för fotbollslegend är sannerligen inte att överdriva.

Mats Engman – fotbollssupporter
Frankrikes förlust i VM-semifinalen mot Tyskland 1982 är med god marginal det största fotbollsrelaterade trauma jag utsatts för. När Frankrike sedan fick revansch i hemma-VM 16 år senare var jag salig i flera veckor. Thurams betydelse för min sinnesstämning var monumental, inte minst med tanke på de två mirakulösa målen i semifinalen. Thuram är dessutom född samma år som mig, kom att spela för ”min” klubb under några av de bästa åren i karriären, och delar dessutom mitt engagemang för mänskliga rättigheter. För mig har han både varit en person att se upp till och att identifiera sig med, och när jag åker för att träffa honom drar jag mig till minnes att den allra första texten jag skrev för SvenskaFans, i februari 2006, hade titeln En hyllning till Thuram...

Lilian Thuram – ambassadör mot rasism
Efter att fotbollskarriären abrupt avslutades på grund av ett hjärtfel 2008 har Thuram dels ägnat sig åt att skriva böcker – en bok om svartas historia och en bok om svarta förebilder ”från Lucy till Barack Obama”, och dels arbetat med sin stiftelse mot rasism. Det är i den rollen han besöker Sverige den här veckan.

Det välbesökta seminariet på Europahuset i Stockholm sköts av en samtalsledare, som förmodligen kommit laddad till tänderna med frågor. Problemet är bara att han inte hinner ställa särskilt många av dem. Thurams utläggningar är lite som Henrik Larssons ”Naaaäääääjagtyckervigörenbramatch”, fast precis tvärt om. Pedagogiska, retoriska, nyanserade, bitvis ganska roliga, fulla av exempel - och väldigt långa.

Samtalet inleds med fokus på fotboll och då framför allt VM-titeln 1998. Thuram pratar med värme om VM-laget, om den samhörighet som präglade laget, om hur energin från publiken smittade av sig på dem och hur lagets sammansättning av vita, svarta och arabiska spelare gav dem en betydelse även utanför fotbollsplanen.
- Alla kunde identifiera sig med oss. Vi var representativa för hela den franska befolkningen.

När han ska analysera hur det franska laget kom att bli så slagkraftigt är det respekten för varandra och för laget han håller främst, och när han går in på enskilda spelare nämner han Deschamps och Zidane (i den ordningen). De två nickmålen i finalen omnämns inte med ett ord, men däremot framhåller han hur Zidanes ödmjukhet påverkade laget. Det är uppenbart att Thuram fäster minst lika stor vikt vid processerna utanför planen som det faktiska spelet. Om känslan att vinna VM på hemmaplan:
- Jag hade blivit världsmästare många gånger på lekplatsen, men det kändes overkligt att bli det i verkligheten. Att jag, ett barn från Västindien, plötsligt fick vinna som Maradona, Kempes och Platini...

När samtalet därefter övergår till att handla om rasism är Thurams bild tydlig och konsekvent. All rasism är onaturlig och bygger på rädsla och fördomar som präntats i oss av omgivningen. Det handlar om att vinna frågan individ för individ genom samtal, information och undervisning. Han återkommer ofta till vad vi bör säga till våra barn – och vad barn borde säga till sina föräldrar. Hans bild av rasismens mekanik blir allra tydligast när han får en fråga om romers situation i Europa.
- Jag ska vara ärlig. Det pratades ofta om romer i det område där jag växte upp. Det var nästan aldrig något positivt. Men ingen av oss kände heller några romer...

Jag noterar också hur ofta och konsekvent Thuram tar upp attityder mot kvinnor, homosexuella och religiösa minoriteter i samma andetag som han nämner rasism. Det är tydligt att han i grunden betraktar det som samma företeelser.
- Människor har i alla tider målat upp bilden att de som inte är som "vi" är dåliga, onormala eller mindre värda. Det fungerar som en slags ursäkt för att behandla dem sämre än andra.

Att möta en legend...
Efter att seminariet avslutats, efter att seminariedeltagarna tagit kolossala mängder selfies med sin idol och efter att han intervjuats av Aftonbladet och Viasat får jag så möjlighet att ställa några egna frågor. Jag har tolv frågor nedskrivna, ytterligare sju-åtta dussin frågor jag skulle vilja ställa, jag har knappt tio minuter på mig innan byggnaden stänger och har vid det laget lärt mig att genomsnittstiden för en Thuram-utläggning är dryga tre minuter. För att göra en lång historia kort så känns vårt möte en smula stressat.

Jag inleder med att fråga om hur han hanterat situationer där motståndarspelare utsatts för tillmälen från hans egen hemmapublik. Jag blir glatt överraskad när han påpekar att något sådant aldrig inträffade under hans tid i Juventus. Däremot inträffade det i Parma, där publiken under en match hånade Milans George Weah och Ibrahim Ba.
- Jag förklarade för media dagen efter matchen att ett sådant beteeende inte bara är respektlöst mot Weah och Ba, utan även mot mig. När vi spelade nästa hemmamatch hade våra fans satt upp en banderoll med texten ”Thuram, visa oss respekt”. Det var faktiskt första gången jag såg mitt eget namn på en banderoll under tiden jag spelade i Parma. Men det var ju de som hade kränkt mig! De hade verkligen inte fattat nånting! 

Vi pratar också om politikens roll. Vilka konkreta politiska åtgärder skulle vara verksamma för att motverka rasism, och vad skulle min organisation Amnesty International kunna bidra med? Svaret blir en utläggning om att vara uppmärksam på sina egna värderingar, men också ett smärre brandtal mot segregering.
- När jag växte upp kunde människor från flera olika samhällsklasser bo i samma hyreshus. Så ser det inte ut idag, i synnerhet inte i de centrala delarna av de flesta städer. Rika och fattiga lever åtskilda och människor med olika etnisk bakgrund lever åtskilda.
Vilka politiska beslut som skulle leda utvecklingen i den riktningen har Thuram däremot inget tydligt svar på – åtminstone inte inom räckhåll på tio minuter. Det är det ju å andra sidan inte särskilt många som har...

Jag väljer därför att istället fråga om hans uppbrott från Juventus i samband med Calciopoli 2006, och hur han idag ser på anklagelserna som riktades mot klubben. För första gången under eftermidddagen kommer det inte en engagerad utläggning i retur.
- Om klubben har brutit mot reglerna är det inte mer än rätt att de blir bestraffade. Men jag vet inte vilka som gjort vad, eller om anklagelserna är riktiga eller inte. Det får andra avgöra. Jag är bara en fotbollsspelare.
Det är uppenbart att frågan inte intresserar honom särskilt mycket, och hans uppbrott från Juventus tycks heller inte ha varit särskilt känslosamt.
- Fotbollsspelare byter klubb ibland. Det är naturligt. Visst hade jag spelat länge ihop med Gigi Bufffon, både i Parma och Juventus, men det betyder inte att det kändes onaturligt att gå åt varsitt håll.
Att Juventus spelartrupp splittrades var heller inte något som orsakade några slitningar mellan spelarna enligt Thuram.
- Vissa valde att stanna, andra valde att flytta. Det är bara supportrar som ser en sån sak som ett svek eller något liknande. De flesta fotbollsspelare byter klubb då och då, precis som andra människor byter arbetsplats.

Jag avslutar med att fråga om hans kontakt med Juventus idag, och vilken av hans före detta klubbar Monaco, Juventus och Barcelona han hoppas ska vinna Champions League.
- Jag åker och hälsar på när jag är i Turin ibland, men annars har jag ingen särskild kontakt med Juve. Och i Champions League...
Han tittar på mitt papper med de tre klubbarna nedskrivna. Sedan börjar han räkna på fingrarna, uppenbart för att gå igenom vilka andra lag som är kvar i turneringen. Sedan rycker han på axlarna.
- Äh, jag vet inte. Må bästa lag vinna!

Att fotbollsspelaren Lilian Thuram var en hängiven ambassadör mot rasism var uppenbart. Min känsla är däremot att ambassadören Lilian Thuram egentligen inte är överdrivet intresserad av fotboll. Han är precis så snygg, cool, skarp och sympatisk som jag förväntade mig, och han jobbar numera dessutom i "min" bransch. Ändå har jag svårare att relatera till honom nu än jag hade tidigare. Kanske är det så enkelt att det finns många som gör viktiga insatser mot rasism, men att fotbollshjälten Thuram bara fanns i ett exemplar. 

När jag efter samtalet reserr hemåt försöker jag utvärdera min egen insats. Jag åt ingen frukt, jag blev inte överdrivet sentimental, utsatte inte min idol för några fysiska närmanden och jag har inte tappat bort min dotters telefon. När jag tittar på bilden med mig och Thuram kommer jag dessutom ihåg den fjärde punkten:
4. Försök att inte se ut som en byfåne på bilden.
Nåja, tre av fyra är inte så illa. Jag känner mig nöjd.

Mats Engman2015-03-13 12:08:00
Author

Fler artiklar om Juventus

Redaktionen söker nya skribenter