Att tro på en hatad spelare
I vecka efter vecka går jag in på diverse sajter för att se om han gjort mål eller få en hint om hans prestation. Trots att han pissat på klubben i mitt hjärta och skapat en enorm mur, så har man fortfarande de goda minnena i huvudet. Minnena om hur Mauro Zarate lekte på sitt eget lilla vis.
Jag vet att Mauro Zarate aldrig kommer spela i den ljusblå tröjan igen. Jag vet att det är större chans att vinna på lotto än att han och Lotito sluter fred. Men trots det ger man aldrig upp hoppet om Maurito. Han behöver inte spela i Lazio. Men jag vet, och de flesta laziali som var med säsongen 08/09 vet att Maurito har potentialen, förmågan och tekniken att bli en av världens bästa spelare. Det mentala är hans stora akilleshäl. Han har visat flera gånger på Twitter att han har en fyraårings psyke. Men trots de ständiga gliringarna mot Lazio så blir man glad när man ser hans namn i målprotokollet.
Han dansade med varenda en försvarare i Serie A under sin debutsäsong. Inget kunde få stopp på honom – förutom han själv. Hans ego blev för stort för honom. Till slut fanns det inget annat i världen än just han själv. Han blev pappa och då hoppades man på att han skulle mogna, men icke sa nicke. Maurito fortsatte att vara Maurito. Allt eftersom att hans egen ramsa tynade bort från ett förvånansvärt tålmodigt Curva Nord, så tynade Maurito bort ur de flesta lazialis hjärtan. Det var inte längre samma grabb från Argentina som vi hade lärt känna. Grabben som satte ett av Derby della Capitales snyggaste mål genom tiderna gick inte att känna igen. Killen som på egen hand sköt en Coppa Italia-titel till Roms ljusblå del, var så gott som förlorad. Vad är det då som gör att man fortfarande tycker om Maurito, att man fortfarande bryr sig om en kille som pissat på Lazio vid varje tillfälle som getts?
Enligt mig är det just minnena som har tillåtit mig själv att tro på honom. Han är en bortskämd unge som tyvärr aldrig kommer växa upp. Han har förstört nästan hela sitt rykte i Europa, därför spelar han i dag i Velez Sarsfield i Argentina. Om han någon dag skulle återuppstå och mot all förmodan bli en av världens bästa spelare, så skulle jag ha världens största leende på mina läppar. Jag skulle njuta av varje sekund, även om det inte var i Laziotröjan. För någonstans innerst inne vet jag att Lazio haft en enorm betydelse för Maurito. Supportrarna lärde sig att älska honom. De gav aldrig upp hoppet om honom. Trots att han gjorde en dålig match kunde Curva Nord sjunga hans ramsa. Man visste att innerst inne i den bortskämde ungen så fanns det en potential, en förmåga att förändra en matchbild som få andra spelare på planeten hade. Men tålamodet tog även slut hos Curva Nord. Man vände sig mot Maurito efter ett av hans övertramp, och då var måttet rågat. Maurito hade ingen framtid i Lazio.
Han kom från ingenstans och lät oss drömma om titlar, Champions League och enorma triumfer. Under hans debutsäsong så visste man att vad som helst kunde hända om Maurito var på planen. Ingen gick säker. Han skapade oförglömliga minnen hos alla laziali. Och så länge de minnena finns där så kommer jag leta efter Maurito i målprotokollet på diverse sajter. Så länge de minnen finns där så kommer jag att tro på Maurito.
