Att vädra morgonluft i natten
Problemets hav blir djupare och Roma kippar efter luft. Efter att ha kämpat sig hela vägen till stranden föll man och lät vågorna bära tillbaka klubben till djupt vatten. Igår gjorde laget en sista kraftansträngning för att bräcka ett decimerat Inter och gripa ett sista halmstrå i kampen om Champions League-plats. Det gick inte. Tredjeplatsen är nu så långt bort att bara de största drömmarna fortfarande hoppas.
Fem spelare störtar in i boxen, viftar febrilt med händerna för att signalera sin frihet. Dessvärre är Ivan Piris bollförare och de två gyllene lägena löses upp i tomma intet. Den paraguayanske högerbacken har fått oförtjänt mycket kritik för bristande positionsspel, men oförtjänt lite beröm för sin snabbhet och jävlar anamma. Distansskotten? De sitter inte. Passningsspelet må vara svagt, men på något sätt var hans beslut att ta avslut kännetecknande för gårdagens Roma. Vargarna valde fel vägar, försökte markera fel revir. Ett motståndarmål som skulle bombarderas fredades av Roma-spelarnas sanslösa brist på precision. Av tolv skott gick endast tre på mål. Hur är det möjligt att seriens andra målgladaste lag bränner så ofattbart mycket? Självförtroendet tycks ha strömmat ur de romerska ränderna. Erik Lamela har tappat allt vad form står för och innermittfältets bedrövliga bolltouch i planens sista tredjedel är skrämmande dålig.
Samtidigt förstår jag inte valet av Mauro Goicoechea framför Marteen Stekelenburg. Holländaren har visat att han behöver tid för att acklimatisera sig, men inte till förmån för att bli petad av en yngling från Uruguay. Goicoechea utstrålar osäkerhet i varje luftduell, och i mina ögon räcker det inte med att han sätter igång spelet snabbt för att vara förstaval. Med kontinuitet tvivlar jag inte på att Stekelenburg skulle explodera trots den offensiva spelstilen han tvingats uthärda i två förtvivlade säsonger. Vidare är det lika sorgligt som imponerande hur en 18-åring ensam bär hela Romas försvar och sprider sådan trygghet att hans brasilianske mittlåskollega briljerar. Medan Marquinhos och Castan använder sig av ett språkligt kryphål ute på planen verkar Totti tala alla världens språk, eller kanske bara ett eget, när han totaldominerar första halvlek. Tunnlar, vrickningar, dragningar – samtliga genomsyrade av sådan effektiv fantasi att det gör ont att tänka på kaptenens sorti i framtiden. Vad gör detta fotbollslag när Totti lägger av?
Det är lätt att ständigt påskina att Roma är en klubb som aldrig vinner något och därför bör supportrarna sänka sina krav. Om världen bara vore så enkel. Roma har på två år hämtat först en tränare som skulle pränta in ett sidledsrull á la Barcelona för att sedan nästa år nostalgiskt kalla tillbaka Zdenek Zeman i syfte att få talangerna att blomma ut till fullfjädrade storspelare. Arena ska byggas, avtal ska slutas. Men det är i morgon. I dag? I dag är Roma ett fotbollslag som inte kan slå ett reservbetonat Inter och som förmodligen hade kammat noll utan Francesco Totti. Förmodligen är poängtappet från gårdagen endast droppen i bägaren, men som symboliskt kännetecknar det rådande läget. Det är oacceptabelt hur alltför många använder ”tålamod” och ”projekt” som sköldar för att försvara situationen. I stället bör fokus läggas på vad som händer just nu, och inte stirra sig blind på att vi aldrig varit en storklubb. Vi vill bli det, men första steget har varit både snett och svagt. Det är svårt att vädra morgonluft när nattens mörker blir mer kompakt, oavsett hur starkt den tottiska stjärnan tindrar i skyn.
