Bad boys – varför älskar vi dem?
Finns det en psykologisk förklaring?
Kurt Cobain borstade aldrig tänderna. Han åt inte grönsaker heller. Maradona hoppade över träningar, sjukanmälde sig ofta med en vit lögn. Balotelli satte eld på sitt hus med inomhusfyrverkerier, försökte bryta sig in på ett kvinnofängelse och hetsade en barägare att köra sin vespa ner i havet. Varför älskar vi dessa bad boys?
Psykologer har sina förklaringar till varför kvinnor dras till "farliga" män, inte sällan med narcissistiska och psykopatiska sidor. Det kan bero på att deras maskulina drag signalerar gener av kvalité; dragningskraften är närmast på en undermedveten nivå.
Jag minns en intervju med den dömde trippelmördaren Ricard Nilsson, som släpptes fri häromåret, efter 20 år på anstalt. Han berättade att han utanför murarna inledningsvis inte lyckades locka några kvinnliga intressenter på Tinder, men så fort han lade till trippelmördarmeriten i sin profil kom dejtingförslagen i hundratal.
Den här psykologiska teorin förklarar ju dock bara kvinnors attraktion, utifrån fortplantningsskäl. Men varför dras då manliga fotbollssupportrar till macho-mobbare som Zlatan, varför charmas vi av moonande, homofobiska slagskämpar som Joey Barton?
Är det helt enkelt för att de piggar upp och gör en stundtals tråkig sport som fotboll så mycket roligare?
Vänder vi oss till psykologin igen stöter vi på en förklaringsmodell som säger att om vi själva inte kan uttrycka vår karaktär till fullo - om vårt inre liv är tillbakahållet - dras vi till dessa rebeller, som hämningslöst vågar ge utlopp för sina drifter. Vi kan alltså leva ut vår egen inre apa genom dem.
Till och med Jesus tar den oansvarige, misskötsamme divan till försvar, framför den lojale, plikttrogne slitvargen. I historien om "Den förlorade sonen", i Lukasevangeliet, lämnar den yngste, bortskämde sonen hemmet bara för att slösa bort hela familjeförmögenheten genom att leva som en playboy. Men när han efter en lång tid återvänder hem utfattig ordnar hans far en stor fest för att fira återkomsten.
Den äldre skötsamme brodern, som funnits vid faderns sida under årens lopp och uppfyllt alla plikter, blir naturligtvis sur. Men episodens sensmoral är tydlig. Det svarta fåret är värt att firas. Även Jesus hade en förkärlek för bad boys.
