Rombloggen med Helmer: Betraktelser från Roma-Milan
Under min vår här i Rom har jag träffat massor av svenskar kring matcher vid Stadio Olimpico. En stor del såklart vid derbyt då cirka femtiotalet medlemmar i Roma Club Svezia hoppade på flyget till Rom för att se Roma ta sin femte raka derbyseger. Vidare brukar man varje match, oavsett motstånd alltid stöta på några svenskar, vi syns så tydligt så i princip är det bara att gå fram och prata svenska direkt.
Nu i helgen var det som bekant Roma-Milan och om jag inte minns fel delade jag ut biljetter till 38 stycken medlemmar i Roma Club Svezia. Utöver detta träffade vi flertalet till icke-medlemmar som dock många hade fått köpt dyra biljettetter då Milans ”Scudettomatch” föga oväntat lockade massor av folk, och i synnerhet de med känslor för de rödsvarta. Det spekulerades inför matchen om att det skulle bli slutsålt men det visade sig vara felaktigt då som vanligt dyra långsidan Monte Mario hindrade detta.
Matchen som knappast var någon höjdare med gulröda ögon sett slutade som vi bekant vet 0-0. På läktaren jublades det dock desto mera. Supporterna till Milan hade klämt in sig så gott de kunde på arenan och var ofta inte svåra att urskilja från mängden. Vid målchanser så vet alla med känslor till ett specifikt lag att det är svårt, även om man i sådana här fall borde låta bli, att inte leva sig in för mycket i matchen. Detta ledde såklart till de vardagliga bråken som nästan alltid uppstår när topplagen Milan, Inter eller Juventus gästar Roma.
På Tribuna Tevere, långsidan för de med ”normal” plånbok, är det alltid samma sak. Nu gjorde inte Milan några mål, som tur var, men trots det så blev det rejält uppeggat när Milan-kännarna blottade sig. Allt ifrån ungdomar i 15-årsåldern till äldre män i pensionsåldern tillåter inte vad som helst på ”sin arena” och det hände flertalet gånger att bråk uppstod. Detta förstod tillslut även Milans fans och tur var det även att de nu i princip bad om förlåtelse och ursäktade sig istället för att käfta emot, för hade så varit fallet hade det kunnat sluta med riktigt tråkiga scener.
Till och med i Distinti Sud, som hör till kortsidan där Curva Sud har sitt fäste hade Milan-supporters smugit sig in. Att sätta sig där och verbalt stödja en Milano-klubb, vare sig det kommer medvetet eller rent spontat, är som att tända en tändsticka och släppa ner den i ett bensinfat. Med andra ord något som definitiv inte rekommenderas.
När slutsignalen gick och fansen till de rödsvarta inte kunde hålla sig längre blev det i det närmsta upplopp på arenan, upplopp av både glädje och bråk. Själv gick man ner för trappen med känslan att det för tillfället var rätt skönt att inte gå klädd i någon rödsvart dekal. Deras hemfärd blev garanterat ingen dans på rosor i Romnatten.
