Björnen sover...
Jag tänkte fortsätta på samma spår som Lucas Sjögren så fint plockade upp i förra krönikan, nämligen Juventus (Allegris) förmåga att konservera formen tills det verkligen gäller.
Den gamla damen spelar inte Europas roligaste fotboll. Så är det bara. Det är inte något nytt, det har sett mer eller mindre likadant ut under mina dryga 18 år som supporter. Vissa kallar det fegt, andra kallar det tråkigt. Men ingen kan förneka att det ger resultat. Och när slutsignalen ljuder är det väl ändå det en supporter önskar sig? Du får inga stilpoäng i fotboll. I min värld är det långt värre att svälja ett dåligt resultat efter bländande totalfotboll än att vinna på halvfart.
Men jag kan också förstå de som klagar. Vi juventini är bortskämda på en historisk nivå just nu. Efter sex ligatitlar i rad kan det hända att tre poäng efter en gäspig eftermiddagsmatch inte känns lika exalterande längre. Till er vill jag bara säga: lapa i er medan det finns grädde i skålen, ingenting varar för evigt.
Precis som Lucas skrev så är det inte under hösten ett lag ska vara som bäst. Och det har inte Juventus varit. Det har sett lite krampaktigt ut och vi har åkt på ett par rediga sjunkbomber. Men jag ser ingen anledning till oro. Mister har koll på skutan.
Om vi tittar på de två senaste mästerskapen har Juventus alltid varit som bäst under andra halvan av säsongen. Bättre än både Napoli och Roma som har varit de största konkurrenterna. Efter nyår har de svartvita endast tappat 19 poäng sammanlagt säsongen 15/16 och 16/17. Jämför det med 25 tappade poäng för Napoli och 26 för Roma. Det är skillnad. Det är scudetto-skillnad. Speciellt med tanke på att sju av de tappade poängen 16/17 kom under de sista fem omgångarna när ligan var så gott som säkrad.
Exakt vad det beror på kan vi spekulera friskt i. Visst, Juventus har en bättre trupp på pappret. Vi köper dyrare spelare och betalar högre löner än konkurrenterna. Men jag tror inte att det är hela sanningen. Jag vill tillskriva Allegris ständiga rotation en del av äran. Att formtoppa i november leder sällan till titlar. Att slita ut sina viktigaste spelare innan upploppet är inte heller det en formel som doftar guld. Rätt melodi är att konservera krafterna tills det verkligen gäller. Framförallt hos de som har det där extra. De som avgör.
Jag valde ut de fyra viktigaste spelarna i Juventus, Napoli och Roma och jämförde deras statistik för att få lite mer kött på benen. Urvalen är högst personliga men jag har använt snittbetygen på WhoScored som ett riktmärke. I Juventus har Higuain, Dybala, Pjanic och Chiellini spelat sammanlagt 7071 minuter i ligan och Europa. Higuain har spelat överlägset mest med sina 2077 minuter. Di Francescos Roma har matchat Dzeko, Nainggolan, Kolarov och Fazio totalt 7913 minuter där Dzeko har spelat mest med sina 2166. I Napoli har Sarris motvilja att rotera lett till att Insigne, Mertens, Hamsik och Koulibaly svettats i hela 8272 minuter med Mertens i topp på nästan 2200. Sammanfattningsvis har Juventus fyra centralfigurer spelat 842 minuter färre än Romas och 1201 färre än Napolis dito. Det är skillnad. Är det rentav scudetto-skillnad?
Du kan självklart avfärda några hundra minuter hit och dit som oväsentliga. En proffsatlet blir ju inte flåsig av att gå till kiosken på hörnet för att köpa cigg som en annan. Jag är säker på att Radja gör det med vilopuls. Men vi får inte glömma den mentala biten också. Att alltid vara tillräckligt laddad för att slå Chievo borta är nog svårare än vad vi soffexperter tror. I slutändan kan det räcka med att tappa fokus i ett spelmoment och ligan rinner dig ur händerna. Då är det skönt att veta att Allegris mannar inte ser dubbelt när det vankas maj månad. Speciellt nu när guldstriden ser ut att bli tätare än på länge.
