BLAHZIO: Divorzio?
En blogg med och om Lazio.
Jag avstod från att skriva något igår för att låta den värsta besvikelsen rinna av mig. Men känslorna tycks bestå.
Lazio förlorade nämligen under måndagskvällen viktiga poäng i CL-striden, men troligen förlorade även undertecknad tron på en spelare.
Felipe Anderson hamnade nämligen i skottgluggen för många laziali efter slutsignalen. Utöver den uppenbara besvikelsen fanns där även frustration över brassens spel under inhoppet och främst agerandet vid det avgörande målet. Anderson tappade bollen längs kanten och valde sedan som vi tyvärr har fått vänja oss vid att inte ens jobba tillbaka.
Det finns onekligen en stor talang hos Anderson. Det är obestridligt, men hur mycket ska man stå ut med en spelares uppträdande?
Felipe fick innan sin skada i somras många laziali att hoppas med sitt spännande samarbete och spel med Ciro Immobile under de inledande träningsmatcherna.
Men under skadefrånvaron exploderade Luis Alberto och Nani värvades under slutet av mercaton. Det har ju naturligt gjort att Anderson inte fått det utrymme och den nyckelroll som många och troligen även han själv ansåg att han skulle få.
Efter matchen mot Genoa har det åter pratats om en schism mellan Anderson och Inzaghi. De båda ska ha varit inblandade i en het ordväxling efter matchen. Anderson ska ha varit irriterad över att Inzaghi är på honom och Lucas Leiva hade enligt uppgift agerat medlare.
Men det finns inte en Lazio-tränare som inte har behövt springa längs sidlinjen och försöka nå ut med instruktioner till den många gånger loje Anderson. Inzaghi är därmed på inget sätt unik i sin förmodade och befogade kritik av brassens svårighet att ta till sig och bli mer konkret och effektiv i sitt spel. Och framförallt anpassa sig till lagets taktik och sin roll på planen.
Denna match var en prick över i:et när Felipe, när laget befinner sig i ett prekärt läge, kommer in och spelar fotboll som om han vore på Copacabana. Som om att det återstod ytterligare 90 minuter av matchen. Sedan tappar han bolen i ett utsatt läge och ids inte kämpa tillbaka.
Anderson spelar uppenbart för jaget snarare än för laget. Frustrationen över utebliven speltid mynnar tyvärr här ut i en spelmässig protest. För en framgångsrik karriär krävs det dock att spela för laget för att gynna jaget. Det verkar inte dock Anderson inte vara så medveten om. Lazio är laget jag håller på och jag har nu tappat tron på att jag och Anderson någonsin kommer att ha samma fokus. Spelare som inte fokuserar på Lazio vill jag dessutom helst ska lämna för lagets och klubbens bästa.
På sidlinjen i måndags stod Anderson med sina ständigt trötta ögon som efter natt av FIFA. Bredvid honom stod en VM-sugen Nani med ögon som om han var redo att döda någon. Det blir kanske inte tydligare än så.
Var det här allt som ketchupflaskan hade att erbjuda? Ibland delikata uppvisningar i fantastisk teknik och eurogoals. Men oftast svårt att vilja få ut den potential som finns.
För Felipes del blev det kanske en för kort tid under humanisten Petkovic, på förhand för lång tid med cynikern Reja. Förskolläraren Pioli kunde bara tidvis få Anderson att uttrycka vad fanns där. Nu är det Inzaghi som ställer samma krav på sina spelare som han själv hade på sig själv som spelare i Lazio.
Något som inte alls tycks fungera. Möjligen har Inzaghi gått bort lite från sin meritokrati på grund av stressen över hur han ska även ska ge utrymme för Nani och Anderson. Det har heller inte betalat sig av det vi har fått se.
Nu ter det sig oundvikligt att Felipe kommer att lämna Lazio i sommar. Han verkar inte heller vilja kämpa för att motbevisa Inzaghi. Hans kontrakt med Lazio går ut 2020 och i sommar är det nog sista gången det går att få rejält betalt för honom.
Lazio påstås ha tackat nej till ett bud på 25-30 miljoner euro i vintras. För några säsonger sedan sägs Manchester United ha lagt ett bud på 50 miljoner euro för Anderson men Lazio tackade nej.
Nu hade jag med glädje tagit emot det i en skilsmässa trots att Santos har rätt till 25 procent.
För jag och Felipe är nog färdiga med varandra.
