Blinka lilla stjärna där
Segern är klar, saken är biff. Roma vann när det gällde. Roma avancerade till final. Nu väntar ett derby som kan överträffa allt vi upplevt de senast tio åren.
Naturen är en skönhet. Forsande vattenfall, glimmande glaciärer och gröna skogar förvandlade till gyllengula i solens sken – alla är bitar i ett världsomfattande pussel. Naturen nöjer sig inte här. Den stoltserar med frusna vindar från norr, blixtar och dunder – ibland med magiska under - och tindrande stjärnor högt upp i skyn. Patetisk poesi? Nja, ni som kan era metaforer förstår kanske vart jag vill komma. AS Roma grundades som en sammanslagning av fyra klubbar för att bilda ett flagskepp redo att rubba maktimperiet i norra Italien; Inters blixtrande anfall till 1-0 slog ner utan nåd – och Roma är nu i en final där man vid seger blir den första italienska klubben att pryda sin vinröda tröja med en silverstjärna för all framtid.
Gårdagens match var vacker. Efter en pigg rödgul inledning dundrade sig Inter fram med one-touch-passningar som fick oss att kapitulera av beundran. Nog kändes det också som att Roma var just det laget som kunde sjabbla bort den här unika chans som vi fått serverad. Nog vaknade pessimisten inom oss efter att Jonathan forcerat in 1-0 bara för att påminna om att Roma alltid underpresterar när det gäller. Men nog visste Aurelio Andreazzoli vad han snackade om före matchen. Det här blir Destros match, sa han. Och i urholkade Osvaldos frånvaro skapades en försiktig förväntan och återhållsam press på lille Mattia att måla. Destro betyder höger, och Destros höger visade sig betyda två mål som alla måltjuvar i världen hade varit nöjda med. Roma vände, Roma ville. Inter var visserligen brutalt skadesargat – och tvingades plocka av försvarsklippan Juan Jesus – men historien tar inte hänsyn till sånt. Historien bryr sig inte om att Totti spelade dåligt i 2006 års VM-final eftersom han hade tio skruvar i benet, historien struntar blankt i att Milan gjorde en fenomenal första halvlek mot Liverpool i den osannolika Istanbul-finalen året innan. Historien har dock förevigat grekiska gudar, och bland dem är det svårt att inte räkna in Vasilis Torosidis.
Den outtröttlige högeryttern löper kopiöst i sin korridor och fullbordade triumfen med att ramma in 3-1. Roma är i final i Coppa Italia och grenarna i slutspelsträdet har länkats samman så perfekt att det blir en drömfinal. För några månader sedan fick vi på Roma-redaktionen frågan om det här var en förlorad säsong. Mitt svar? Ja. Det enda som kunde rädda året var att vi tog oss till final i cupen och tvålade till vår bittra rival. Och där är vi nu. På andra sidan kommer Lazio stå, och det blir en ursinnig drabbning som redan vinklats upp som Romas viktigaste match sedan scudetto-dagen mot Parma för tolv år sedan. Mitt i den eviga stadens hjärta är det dags för fienderna att göra upp, och det är dags för naturen att ha sin gång. Örnar kommer släppas fria för att sväva mot himlen och täcka åsynen av en silverstjärna, vargar springer ut för att markera sitt revir framför ögonen på åttiotusen exhalterade åskådare. Mannen som kallat en CL-kvartsfinal med Roma större än en VM-final med Italien har nu sin chans att uppvisa sin omåttliga naturbegåvning. Det kan bli Tottis match. Det kan också bli Marquinhos som rubbar kloseska berg, De Rossi som skriker högre än åskan mullrar – eller Erik Lamela som går på vatten med solen i ansiktet. Högst upp, bakom ljusblå moln och flaxande örnar, gömmer sig en blinkande liten stjärna likt en diamant i skyn. Jag tror innerligt att det står ”R-o-m-a” på den.