Julias Romablogg: Början på något nytt!

Julias Romablogg: Början på något nytt!

Minns ni den 1 februari 2013? För er som har förträngt det datumet kan jag säga att Roma mötte Cagliari på hemmaplan, förlorade med 4-2 och Goichoecea kastade in bollen i eget mål. På de fem inledande matcherna 2013 hade vi bara lyckats ta tre små poäng. Efter förlusten mot Cagliari blev bedrövelsen så pass total att Zeman valde att avgå. Det var en fruktansvärd dag som speglade en dittills fruktansvärd säsong. Inför fjolårets säsong trodde jag att jag hade varit med om det mesta under mina då 12 år som romanista. Jag hade  fel. Aldrig tidigare har känslorna åkt så mycket berg-och-dalbana som under förra året. Aldrig tidigare har jag haft så mycket hatkärlek till ett lag som under förra året. Aldrig tidigare har jag blivit så mindfuckad som under förra året. Det tog enormt mycket på krafterna och Romalivet var stundtals väldigt tufft. Bägaren som hade fyllts på under de två tidigare säsongerna började rinna över ganska rejält.

Efter tre säsonger fulla av förluster, tränarbyten och besvikelse var vi inför säsongen världens minsta ljus i världens största mörker. Vi var ett ljus som höll på att släckas. Men istället för att släckas så har lågan i år blivit allt starkare och starkare. Vi har kämpat oss igenom den starkaste motvind och hela tiden blivit större och starkare. Nu är vi inte en litet stearinljus längre. Vi är en fackla, en eldstad, en valborgsmässoeld. Mörkret runt omkring oss blir allt mindre. Vi är större. Vi är starkare. Vi är bättre.

När jag ser Roma idag är det svårt att förstå att det är samma lag som fått oss att slita vårt hår under flera säsonger. Ibland får man nypa sig och inse att man faktiskt inte drömmer utan att Roma, poängmässigt, är på väg att göra sin bästa säsong någonsin. Hade någon berättat för mig sent den där bedrövliga fredagskvällen den 1 februari 2013 vad som skulle komma att hända kommande säsong hade jag börjat storgråta av glädje (alternativt inte trott på det alls). Årets säsong har skänkt så mycket glädje, lycka och kärlek så jag vill egentligen aldrig att den ska ta slut. Jag är otroligt tacksam att jag ska ner på säsongens sista hemmamatch mot Juventus för att kunna tacka av det här fantastiska laget för den här magiska säsongen.

Den här säsongen har Roma gett oss supportrar mer än vi kunnat drömma om. Efter tre år av misär, dunkade huvuden i väggen, kastade fjärkontroller och alldeles för djupa dalar är vi nu på väg uppåt igen. Blod, svett och alldeles för många tårar har övergått i tro, hopp och extremt mycket kärlek. Att vi inte får kröna den här säsongen med ett firande på Circo Massimo är inget annat än sorligt. Det är visserligen inte slut än. Än finns det ett litet hopp som fortfarande lever. Men tyvärr är jag mer än säker på att Juventus klarar det här utan några problem. Dem är för starka, för erfarna, för bra på att vinna och fruktansvärt duktiga. Men vad som än händer så är en sak i alla fall säker: hur det än går den här säsongen, hur många poäng vi än tar och vilken plats vi än kommer på så har Roma gett mig allt. Jag kommer vara världens stoltaste romanista när domaren blåser av matchen söndagen den 18 maj i Genoa.  Det här är inte slutet, det är början på något nytt.

Julia Åbergjulia.aberg@hotmail.com2014-04-18 15:58:00
Author

Fler artiklar om Roma