Bra resultat. Oroande spel.
Kvitteringen i Milano gör att vi behåller kommandot i ligan. Men trots 24 förlustfria ligamatcher är allt inte frid och fröjd.
Kommentarerna efter helgens drabbning i Milano har i princip enbart kretsat kring domarteamets missar. Att det faktiskt även spelades fotboll har knappt berörts alls - och det trots att det finns ganska mycket intressant att fundera över.
Men låt oss ändå i italiensk anda börja med domsluten:
Fakta i målet är inte mycket att orda om. Bollen är väl 30-40 centimeter över linjen när Muntari nickar bollen i mål, och Matri är onside när han gör 1-1 första gången, om än med färre centimetrar tillgodo.
* Är det två felaktiga domslut?
Ja.
* Dömde domaren i något av fallen fel med flit eller mot betalning?
Knappast.
* Är det mer matchavgörande att döma bort ett 2-0-mål än ett 1-1-mål?
Jag förstår självklart resonemanget, även om det matematiskt sett har sina brister. Men är det relevant...? Felaktiga domslut är en del av spelet, och inte ens de mest inbitna röd-svarta lär hävda att Milan plågats särskilt hårt av domarna den här säsongen.
* ...Så är det särskilt mycket kvar att diskutera?
Nej, egentligen inte.
Poängmässigt kom Juventus undan med ett bra resultat, men det finns ett antal tendenser som borde oroa oss inför de återstående matcherna. Milan var trots allt det bättre laget under större delen av matchen, och Juventus kom inte upp i normal standard. Här är våra huvudproblem inför ligaavslutningen:
1. Formsvagt
Marchisios form tycks bortblåst. Han syntes knappt under matchen. Borriello ser vilsen och olycklig ut, och gör nästan ingen nytta alls. Vucinic hanterar bollen skickligt, men är kall som en isbit när det är dags att avsluta. Bonucci gör egentligen inte så många misstag, men de tenderar att vara väldigt stora. Bortser man från Buffon, Barzagli och Chiellini så är det svårt att hitta spelare i Juve som ser riktigt formstarka ut för tillfället.
2. Ett sönderläst anfallsspel
Juventus anfaller genom vägg-/skarvpassningar centralt vid straffområdesgränsen, alternativt lyftningar från Pirlo över backlinjen på spelare som löper i djupled. Det vet hela Italien vid det här laget. Följaktligen får vi ofta möta väldigt låga försvar, och i flera matcher har vi trots massiva spelövertag fått nöja oss med en poäng sedan vårt anfallsspel kört fast. För egen har jag svårt att förstå varför inte Del Piero får mer speltid. Han är inte snabb, men han kan skjuta från distans, ta sig förbi försvarare på små ytor och är bra på att hitta kreativa spellösningar mot låga försvar. De alternativen erbjuder inte våra övriga anfallare.
3. Svaga en-mot-en-speare på kanterna
Estigarribia gör för all del ett gediget arbete på planen, men var är den där irrationella dribblern vi påstods ha köpt? Det fanns flera tillfällen under matchen när han bara hade en motståndare och en ganska stor öppen gräsplätt framför sig, och då SKA en yttermittfältare välja att dribbla. Estigarribia valde som regel en passning - bakåt till Chiellini. Giaccherini är också ganska uddlös i mina ögon. Pepe är klart bättre, men har fortfarande långt kvar till riktig toppklass som en-mot-en-spelare. Krasic saknar självförtroende och är "speldum" (för att använda Martin Åslunds mycket passande ordval). Elia...? Ja, vad spelar det för roll, han spelar ju ändå inte. I brist på en kraftfull huvudspelare centralt (Matri i all ära, men han är ingen gammeldags Toni eller Vieri) blir vårt anfallsspel ganska uddlöst utan spelare som kan runda sina ytterbackar.
Visst kan det tyckas hårt att fokusera på problem och brister när Juventus - med status som driftkucku de senaste åren - spelat 24 ligamatcher utan förlust. Samtidigt: Det finns många sätt att skapa ett mästarlag. Att vara nöjd är inte ett av dem.
Efter helgen har Juventus fortfarande ett litet grepp om ligan, men vi ska komma ihåg att Milan mött topplag i fyra av fem matcher sedan serien vände. Utrymmet för misstag är minimalt. Hittar Conte ett botemedel på de tre nämnda problemen har vi mästartiteln inom räckhåll. Om inte kan det faktiskt bli så att vi slår klubbrekord i antal matcher utan förlust, att vi rent av går igenom ligaspelet obesegrade, men att titelfirandet äger rum på San Siro. Vi är värda ett bättre öde.
- - -
Till sist: Jag måste blödigt erkänna att min skadeglädje över Inters prestationer den senaste tiden grumlas en aning av den sympatiske Ranieris sorgsna uppsyn. Tänker Inter verkligen betala ut löner till sina spelare för februari månad...?
