Champions League-kvartsfinal, ur en sexårings perspektiv
En smärtsam och stärkande upplevelse!
I september 2011 föddes mitt yngsta barn. Han är ungefär som de flesta barn - glad, kolerisk och utrustad med den speciella form av storhetsvansinne som är så välutvecklat just hos sexåringar. Den lille odågan har dessutom levt eett kolossolat priviligerat liv som fotbollssupporter. Den sämsta ligaplaplacering Juventus har noterat sedan han föddes är första plats! Han har aldrig tvingats följa sitt lag via målrapporter från Serie B eller upplevt säsonger där de spelar som fåntrattar, tappar 1-0-ledningar till förluster och slutar på sjunde plats. Champions League-kväll innebär i princip alltid saft till middagen och att Juventus säkrar vidare spel på kvällen. Så ljuvlig kan kan tillvaron te sig för den som haft tur med sina födelsedata.
När Juventus spelade mot Real för en vecka sedan såg vi matchen hos vänner, som intressant nog råkar ha sina klubbsymaptier fördelade mellan Tottenham och just Real Madrid. Med viss förvåning fick jag se min son tappert och rakryggat tugga i sig tre baklängesmål under exemplariskt uppförande. Inget skrik och inga sammanbrott. Han undvek därtill artigt att kalla Real Madrid för "onda" eller "skitlag" kvällen igenom, vilket jag förmanat honom om. Under promenaden hemåt efter matchen gör vi en strategi för returen. Om Juventus gör två mål per halvlek, så kan Ronaldo få göra ett tröstmål på slutet...
Därefter spenderar min son en hel vecka åt att gotta sig över Juventus kommande succé på Bernabeu. Under matchkvällen klär han sig i svartvita långkalsonger och Del Piero-tröjan som han ärvt av sin storasyster. När jag försöker förklara för honom att risken trots allt är väldigt stor att Juventus blir utslagna, så spänner han sina stora ögon i mig och säger:
- Pappa, jag VET att dom kommer vinna!
De sista minutrarna innan sändningen ägnar han sig åt att hänga svartvita strumpor på armstöden till fotöljen, som ett slags tifo som ska gjuta mod i spelarna "ifall de kan se dem genom TVn...".
I 92 minuter går matchen sedan helt enligt planerna. Därefter dömer domaren straff. Den följade slutsignalen bekräftar att Real Madrid tar plats i semifinalen, samtidigt som den genomborrar ett övertrött barn på Kungsholmen som ett spjut.
- Jag visste att det skulle bli såhär, piper han ynkligt.
Sedan sjunker han ihop i soffan i form av en kanelbulle och gråter de största tårar jag någonsin sett, och det i sådana mängder att jag överväger om jag bör ge honom vätskeersättning.
När han äntligen somnar försöker jag samla ihop mig. Jag vet inte om Madrid 2018 är värre än Istanbul 2013 eller München 2016 eller Perugia 2000 eller Manchester 2003 eller Cardiff 2017 eller någon av de andra fotbollssorger jag genomlevt. Precis som vanligt försöker jag tvångsmässigt rangordna upplevelserna, och lika precis som vanligt slutar det med att jag sitter och stirrar tomt framför mig i en timmes tid innan jag kommer fram att det inte spelar nån roll, och att jag ändå lär komma över eländet nångång under sommaren.
Men en sak förmår jag att glädja mig åt: Nästa gång min son får hjärnskakning, cyklar omkull eller drabbas av hjärtesorg, så kan jag åtminstone säga "Jag förstår att du är ledsen älskling, men är det värre än att bli utslagen ur Champions League mot Real Madrid på tilläggstid...?" Och han kommer resa sig, tänka "det kunde varit värre", och gå vidare med sitt liv. Den som brutit ihop och kommit igen, gör det som en lite mer ödmjuk, bättre och starkare människa!
- - -
Till sist: Mitt i all bedrövelse vill jag också skicka en tacksamhetens tanke till Roma för tisdagens upplevelse. Trots förlusten på målsnöret igår var det här en stor vecka för italiensk fotboll. Resten av Champions League-säsongen följer jag som helhjärtat rödgul!
