Ciao bambino!
Henry Ängehagen delar med sig av sina tankar kring Keitas flytt från Lazio.
Jag var på plats på Olimpico i Rom när du gjorde ditt första Serie A-mål. Du sprang igenom ett helt Napoli-försvar som om de vore ett gäng statyer innan du tryckte in bollen bakom Pepe Reina. Det var en första glimt av den enorma potential du nu är påväg att uppnå. Din framtida lekkamrat Hernanes lämnade innan du hann ta en plats i laget till min stora förtvivlan men i dig såg jag ett nytt ljus.
Du visade framfötterna en vår och gav oss alla hopp till skillnad från din kompis Felipe Anderson som vi hade betalat dyra pengar för. När det var dags för dig att på riktigt visa vad du gick för så var det istället Felipe som överraskade oss alla. Det verkade som du accepterade din roll och bara väntade på din chans. Trots att du alltid sågs som det största löftet så hamnade du alltid i kläm. Det var inte lätt för dig att glänsa med Candreva och Felipe i laget. Men jag gav aldrig upp hoppet om dig. När du gör det där målet hemma mot Leverkusen och vrålar ut din glädje framför Curva Nord så visade du återigen den där potentialen men den kom att visa sig alldeles för sällan men som jag kände ett det en vacker dag skulle explodera.
Ett år efter målet mot Leverkusen lämnar Antonio Candreva för Inter och det var äntligen dags att ta nästa steg till en spelare för alla lag att frukta under Simone Inzaghi. Visst det dröjde några månader och man började återigen oroa sig lite men sen kom våren jag väntat på i nästan tre år. Du gjorde slarvsylta med nästan varje lag vi mötte, du visade prov på fulländad fysik kombinerat med bollkontroll och tillslag. Du är med och sänker Roma i två derbyn och kanske peakade min kärlek till dig när du bryter ner stadsrivalen med dina två mål. Du svarade för totalt 10 mål under våren och även fast Atalanta lyckades knipa fjärdeplatsen så kunde jag knappt bärga mig förräns du skulle springa ut med Ciro Immobile bredvid dig i slutet på augusti igen.
Men så kom sommaren. Kanske var det för mycket att hoppas på att du skulle stanna hos oss. Du har alltid varit ämnad för något större och kanske är det dags att släppa taget även fast man i sitt sjuka huvud kan inbilla sig att det inte finns något större än att kliva ut i ljusblå tröja på Stadio Olimpico. Jag är beredd att låta dig gå och för alltid önska dig lycka till och vara stolt över att du tog dina första stora steg hos oss. Men sättet du nu håller på att lämna oss får mig att svänga. Att inte dyka upp på träningar, vägra spela och fejka sjukintyg kanske sätter dig i en bättre personlig sits men du pissar på och lämnar alla tusentals supportrar frågande och arga.
Vi kan inte tvinga dig att stanna men jag tycker inte det är för mycket begärt av spelare att respektera sina kontrakt och istället vara öppna med att dom vill ta nästa steg. Många med samma stora passion som jag vill förmodligen bara spy galla över dig och skylla dig för allt. Men jag själv väljer att spy på denna fotbollsvärld där anrika klubbfärger och supportrar som lagt ner hela sina liv på att följa sitt lag ständigt sätts åt sidan av både klubbar och spelare.
Det finns givetvis fortfarande spelare som väljer att respektera sina klubbfärger och supportar men det är inte en 22-årings fel att det har blivit norm att alltid sätta egen karriär och ekonomisk vinning framför allt annat. Men kanske ska man också känna stolthet i att våran klubb inte drivs som ett varumärke och har spelare som inte har valt att gå hit bara av ekonomiska skäl. Men då får man också vara redo att svälja stoltheten och vara beredd på att spelare vill lämna oss. När du Keita Baldé Diao nu ser ut att till slut lämna mig och mina likasinnade så väljer jag istället att hoppas på att jag har fått vara med om att bevittna början på något stort.
CIAO BAMBINO!
